Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Bonden gick sjelf upp ur sin varma bädd och frågade förtretad, hvem det var
som knackade så dags på dygnet och störde ärligt folks nattro.
"Låt upp! Låt upp!" svarade rösten och bultningarne blefvo allt mer våldsamma.
"Ja vänta, tills jag får paltorna på mig," svarade bonden häftigt och gick från
dörren och in i stugan, samt klädde sig. De öfriga familjemedlemmarne kände sig ängs-
liga och oroliga öfver det’ nattliga besöket, hvarför äfven de stego upp och kastade på
sig sina kläder.
Så snart Per var färdig, beväpnade han sig med en knölpåk och gick ut för att
se efter, hvilken fridstöraren var.
Då han öppnat dörren for han hastigt tillbaka.
Pramtör honom stod en helt svart gestaty.
Det var en blek man, med långt, rödt skägg. Han var iklädd en spansk riddar-
drägt; smala, åtsittande benkläder, eller så kallade håsor, en kort liftröja af sammet och
derpå en helt kort sammetskappa, samt på hufvudet en barett med svarta strutsfjädrar.
Hela drägten var, som sagt alldeles svart.
Den vandrande riddersmannen sköt hastigt upp dörren på vid gafvel och gick in
i stugan, samt tog plats i dess mörkaste vrå, der han satte sig och höll händerna för sina
ögon, samt började gråta.
Det hederliga bondfolket blef mycket förundradt deröfver och bondens hustru
frågade, om den nådige riddaren var sjuk, samt bjöd honom mjölk att dricka.
Men främlingen svarade intet derpå, utan sköt blott mjölken ifrån sig samt fort-
satte att gråta.
Då bjöd honom det välvilliga folket att gå till sängs och njuta någon hvila, men
dertill kunde han lika litet förmås. i
Per Bengtsson slog då eld mot stålet och tände en torrvedssticka, som han satte
fast i väggen.
På det högsta förfärad fann han då, att det var konung Erik, som han sett några
dagar förut, då han var i Upsala.
"Det är vid Gud vår konung!" sade han till sin hustru, som vid dessa ord spär-
rade upp sina ögon och betraktade den underlige främlingen.
Hela familjen visade honom då den djupaste vördnad och underdånighet.
Men konungen, ty det var verkligen han, som löpt ifrån sina drabanter och jagad
af samvetsqval irrat omkring i bygden, samt nu uttröttad hunnit till Odensala, steg upp
och sade:
”Jag är inte mera konung!"
En förfärlig ångest afspeglade sig i hans ansigte och det hederliga bondfolket var
förskräckt och visste inte, hvad det skulle taga sig till. Huru skulle man kunna förstå,
att konungen inte längre var konung. Hvilken skulle kunna ha störtat honom från
hans tron?
"Jag har, som Nero, mördat min egen lärare!" klagade den olycklige konungen och
grät bittert.
Per Bengtsson förstod, nu att konungen var sjuk och han (Per sände ut sin äldste
son i byn för att förkunna, att konungen var der.)
"Nils Sture är Svea rikes riksföreståndare!” stammade konungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
