Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
”Nästan rädd för sin egen skugga syntes en gammal, skröplig man smyga mellan
träden i den intill Lundbo länsmansgård i Kongsala socken straxt öster om Tammerfors
belägna stora skogen. Ett fallande löf kom honom att spritta till oeh ilade något djur
förbi honom, sä att det prasslade i snåren, darrade han som ett asplöf.
Det var tydligen det onda samvetet, som så marterade Olof Gustafsson Stenbock;
ty den ensamme vandraren var denne Erik XIV:s plågoande under den olycklige konun-
gens längelsetid.
Och hvilka tunga missgerningar tyngde ej dessutom på hans samvete!
Då han efter slaget vid Stångebro flydde öfver till Finland, iöretog han sig att
om hertig Carl utsprida falska rykten af förklenande natur, i afsigt att nedsätta honom i
finnarnes ögon.
Delvis lyckades äfven dessa onda anslag och det var naturligt, att han inte skulle
hatva någon nåd att vänta, om han tölle i svenskarnes händer.
Det var också derpå han grubblade, då han ensam vandrade genom skogen.
”Det berättas, att konungen kommit öfver till Finland med en krigshär,” mumlade
han tör sig «jdf. ”Skulle detta vara sannt, har jag intet godt att vänta. Kung Carl
förfar inte skonsamt mot sina fiender. Jag vill derför ...”
Innan Stenbock hann sluta sin tankegång, skallade emot honom ett dundrande:
”Hah!”
Den gamles kinder bleknade och hela kroppen darrade, då han framför sig upp-
täcker fyra svenska knektar.
Han tog likväl mod till sig och yttrade:
”Jag är en gammal och iredlig man, som inte gör någon något för när. Låt mig
i frid få fortsätta min väg.”
”Nej,” svarade anföraren för knektarne, ”konungen har befalt, att alla ensamma
skogsströfvare skola föras till honom.”
Efter dessa ord togo knektarne den af ångest skälfvande Olof Gustafsson Sten-
bock mellan sig och anträdde marschen till Lundbo länsmansgård.
I ofvannämnda gård hade Carl IX tagit sitt qvarter under det tåg, han gjorde
för att bringa de uppstudsige finnarne till lydnad.
Konungen var denna dag inte vid bästa lynne, alldenstund han tidt och ofta
fick emottaga obehagliga underrättelser om den ännu pågående jäsningen i landet och det
var derför ej rådligt att komma i hans närhet, enkannerligen om man hade aldrig så litet
obytt med honom.
Från länsmansgården företog han, i akt oeh mening att skingra sitt svårmod, en
ridt omkring till sina trupper.
Då han straxt före skymningen återkom till Lundbo, möttes han af fyra knektar,
som släpade en gammal man med sig.
Vid den första blick, konungen gaf denne, studsade han.
Han gick dock närmare och fixerade den gamle.
Till slut utropade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
