Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
"Så har jag ändtligen fått fatt i dig, du gamle skurk! Är du inte Olof Gustafs-
son Stenbock, densamme, som så hjertlöst pinade vår stackars broder Erik i hans
fängelse?”
"Nåd! Nåd, eders majestäti” bad Stenbock med skälfvande läppar, under det
att han sjönk på sina knän, ”Jag ångrar, att. . .”
”Tig!” afbröt konungen barskt. ”Ej nog med, att du lagt dina händer på vår
broder, då han var stadd i fängelse och dertill i ömklig sinnessvaghet ulan din mordlyst-
nad åsyftade till och med hans lif. I lika måtto har du nyligen hotat mig, hvarförutom
du bedrifvit många grofva missgerningar. Derför skall du denna gången icke undgå ditt
rättvisa straff!”
”Nåd, nåd!” bad Stenbock åter och kröp som en mask framför konungens fötter.
Konungen betraktade den grymme och fege uslingen med blickar af det djupaste
lörakt och lät honom en god stund krypa framför sina fötter. När han slutligen njutit
nog af sin dödsfiendes ångest, sade han med hård röst:
”Fören denne usling ut i skogen och skjuten honom. Gräfven sedan ned hans
kropp, hvar I finnen för godt.”
Ett skri, mera liknande ett vilddjurs än en menniskas, banade sig väg öfver Sten-
bocks läppar. Den lifdömde ville störta fram och omfamna konungens knän; men knek-
tarne ryckte honom skoningslöst med sig och så bar det af in i den närbelägna skogen.
Ej utan motstånd blef Stenbock der bunden vid ett träd.
Kulorna genomborrade honom nästan samtidigt och när banden lossades, nedföll
han död.
Derpå buro knektarne honom till ett närbeläget träsk och begrofvo honom der.
Ett så ömkligt slut fick konung Erik XIV:s grymme plågoande, Olof Gustafsson
Stenbock.
Ej långt ifrån Lundbo länsmansgård ligger den forna kungsgården Ljuksala.
År 1581 erhöll Erik XIV:s enkedrottning, Katarina Månsdotter, denna gård till
enkesäte och der bodde hon till sin död 1612.
Denna milda och goda qvinna har bland ortens befolkning förvärfvat sig ett
älskadt namn genom den omvårdnad, som hon ständigt hyste om de fattiga och bjelpbe-
höfvande.
Några dagar efter Stenbocks slut inträdde en af enkedrottningens förtrogne i
hennes rum och berättade om uppträdena vid Lundbo och i skogen.
Talet slutade sålunda:
”Och alltså har nu den menskliga rättvisan träffat eder gemåls grymma plågoande.
Intör den allsmägtige får han nu aflägga räkenskap för sina illdåd.”
Enkedrottning Katarina syntes djupt uppskakad vid denna underrättelse.
Hon svarade emellertid ingenting; men då qvällen föll på, sände hon i hemlighet
ut några af sina tjenare, hvilka på hennes befallning gräfde upp Stenbocks kropp, hvar-
efter den på enkedrottningens bekostnad blef begrafven i vigd jord.
Så hämnades denna ädla qvinna oförrätterna emot hennes olycklige make.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
