Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PJ234
"Har ingen fara, herr Sven,” genmälde erkebiskopen. ”Hans majestät har utfärdat
stränga förordningar äfven för det högre presterskapet och det är just hans majestäts
genomgående omarbetning af förutvarande författningar, som gifver mig hopp om, att reli-
gionen kommer att i konungen finna ett fast skydd, som den väl behöfver.”
"Det är glada nyheter i detta fall, som eders högvördighet gifver oss,” sade
herr Ture.
"Biskoparne,” fortfor erkebiskopen, "äro befalda, att predika i domkyrkorna och
att visitera församlingarna och sä vidare. Men det är icke blott angående presterna sjelfva,
som konungen stiftat nya förordningar. Hans majestät har äfven tänkt på prestenkorna,
hvilka hädanefter skola ärfva hälftenaf boet och så vidare. Allt detta visar tydligt, att
konung Johan är en lika förtänksam man, som värdig furste, och Sverige bör skatta sig
lyckligt att ega honom, som äfven var gamle kung Göstas älsklingsson. Den gamle ko-
nungens siareblick trängde helt visst djupt in i framtiden och denna tanke, mine herrar,
genomfor mitt gamla hufvud då jag satte kronan på konung Johans ljushåriga hjessa. "
"Må framtiden hålla, hvad stunden lofvar, eders högvördighet," sade, under en
vördsam bugning, herr Gustaf Johansson Tre Rosor.
"Herren Gud allena känner, hvad framtiden bär i sitt sköte,” svarade erkebiskopen
med djupt allvar. "Men menskligt attse,” fortsatte han, ”har man grundat hopp om allt
godt under framtiden. För mig, såsom Sveriges rikes erkebiskop och såsom värdig lär-
junge af den högvördige doktor Martinus Luther, är detta hopp af särdeles stor
betydelse."
"Det kan man lätt inse, ers högvördighet."
"Jag hyser,” fortsatte erkebiskop Laurentius, "den förhoppning att under denna
konungs hägn kunna få utfärda en allmän kyrkoordning, hvilken skall stadga den svenska
kyrkans skick och skydda henne, såväl mot påfveläran, som mot den sig allt mer och mer
kringgripande Calvinismen, denna syskonlära till Luthers lära, ehuru inte på långt när så
renad från narraktiga ceremonier och bilderdyrkan, som Luthers lära. — Att få utfärda
en sådan kyrkoordning har länge utgjort en af mina lifligaste önskningar och ett förslag
dertill framlade jag redan för kung Gösta.”
”Om jag inte misstager mig, eders högvördighet,” invände herr Ture, "äskade kung
Erik under riksdagen i Arboga 1561 just en sådan kyrkoordning.”
"Detta är delvis sannt,” svarade erkebiskopen. "Konungen talade om nöd-
vändigheten af ett öfverseende af kyrkobalken; men, mine herrar, jag sjelf motarbetade
detta arbete."
”Så-ål”
"Ja, det kan synas underligt, isynnerhet efter de ord, som jag nyss uttalat,” be-
riktigade hans högvördighet. ”Men detta motstånd hade dock fulla skäl för sig och det
visade sig två år derefter, att det äfven var välbetänkt. Som, mine herrar, kanske erinra
sig, var Beurreus, konungens gamle lärare, salig i åminnelse, hängifven Calvins lära, hvar-
till konungen jemväl lånade sitt öra. Jag var derför rädd, att för stark påtryckning af
Calvinismen skulle göra sig gällande om en kyrkoordning vid denna tid skulle komma
under arbete. Icke förthy uppsatte jag i min ensamhet ett förslag till sådan och framlade
1563 detta förslag för hans majestät, som då var mottaglig för Beurrei ord, gjorde just de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
