Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
”Inga lilla, Inga HIT, qväd visan för mig,
Mitt eget unga lif, det vill jag gifva dig.”
Hon qvädde tre, hon qvädde fem,
Då dansade konungens alla hofmän.
”Ditt eget unga lif det passar jag ej på,
Men nog så kan jag qväda visan ändå.”
Hön qvädde sex och hon qvädde sju,
Då dansade konungen med sin unga brud.
Hon qvädde en och hon qvädde två,
Då började liken utur grafvarna uppstå.
Inga lilla satte sig på rödan gullstol
Och konungen sjelf satte gullkronan på. —
In inunder ekelund så grönan.
Just som dansleken slutade och sängen tystnade slogs det pâ en tamtam, hvilket
betydde, att måltiden var tillredd.
Samtliga gästerna drogo sig då ur gemaken och ut i den stora matsalen, der
borden dignade under tyngden af mägtiga och många rätter, hvilka fru Märta låtit tillreda.
Det svenska folket har alltid varit mycket för att äta stark och kraftig mat, samt
att dricka starkt mjöd eller öl.
Redan gudasagan talar om väldiga gästabud, hvarunder blifvit mycket ätet och
drucket; och de gamla asarne blefvo lofvade att i Vallhall få äta den feta galten Serimrers
fläsk samt att få tömma väldiga horn med mjöd.
Det synes sålunda, att måltiderna städse legat nordbon om hjertat.
Deruti skiljde sig de gamle asarne från de gamla romarne och deruti skilja sig
ännu den dag, som i dag är, nordboarna från de sydliga nationerna.
”Om man går tillbaka till Roms äldsta tiders historia, finner man, att innevånarne
sällan lefde af annat än mjölkmat, skalfrukter och en slags rätt, som kallades för pulmentum,
hvilken begagnades i stället för bröd. De åto ej kött annat än vid särdeles högtidliga
tillfällen. ’Man såg,’ säger Seneca, ’namnkunnige män, öfverhöljda med ära och lagrar, sitta
vid sina spislar och äta de skalfrukter, hvilka de sjelfva planterat och samlat i sina träd-
gårdar.’ Okunniga om konsten att ställa till en måltid, förstodo de i stället att i krig
besegra sina fiender och att i fredstider regera sina undersåtar,” sade Laurentius, sedan
bordsbönen var läst och sedan han med sina ögon öfverfarit de kostbara anrättningarna
på fru Märtas bord.
"Med förlof, eders högvördighet,” svarade prins Carl, ”vågar jag påstå, att vi
svenskar äfven förstått oss på att tukta våra fiender med samma kraft som de gamla
romarne, trots det att nordboarne alltid hållit sig till kraftig och mycket föda.”
”Ja, eders nåde,” svarade erkebiskopen. ”Men det är underligt att göra jemfö-
relser mellan de olika nationernas bruk och plägseder.”
”Visserligen,” inföll herr Ture Bielke; ”men månn tro de gamle romarne voro
så särdeles buskablyga för att deltaga i ett bordsnöje å ena sidan och å den andra att
ofira stora summor på ett gästabuds tillredande?”
”Jo, helt visst,” svarade erkebiskopen. ”Det berättas med historisk sannfärdighet,
att då de samnitiska sändebuden, som voro sända till M. Curius, efter att förgäfves hafva
sökt honom i Rom, slutligen funno honom på sin landtgård, så hade han intet annat att
bjuda dem än skalfrukter, hvilka han serverade dem invid spiseln. — Sändebuden kommo
för att förmå honom att genom sitt anseende i rådet laga så, att de skulle erhålla en
varaktig fred. Sedan de framställt detta för honom och ville öfverlemna rika skänker af
guld och silfver, som deras republik ålagt dem att öfverlemna till honom, afslog Curius
deras anbud med dessa tänkvärda ord: ”Jag gör mig en ära af, icke att vara rik, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
