Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 5
att befalla öfyer ett folk, som eger rikedomar; och I bören veta, att jag hvarken kan
öfvervinnas af edra vapen eller bestickas af edra skänker’.”
”Sä skulle jag äfven svara,” utropade hertig Carl otåligt och tömde en stor
bägare starkt öl, samt förde derefter en af fett skinande skinkbit till sin mun; ”men inte
vill jag svälta mig för det!”
”Jag har dock svårt att tro, att ett så idogt folk, som romarne, skulle vara så
litet för bordets nöjen,” invände herr Thure. ”Jag har i stället läst något helt annat om
romerske kejsaren Yitelius, hviljcen åt tre à fyra ordentliga mål om dagen. Det påstås,
att han bjöd sig sjelf till vissa personer på middag och ålade andra att bestå aftonmål-
tiden. Hvarken tid eller ort hindrade honom från att äta, alla tillfällen voro honom
tjenliga till att hålla måltid. Vid sjelfva offren ryckte han köttet af elden och åt offer-
kakorna, som voro helgade. Under de åtta månader han regerade, kostade hans bord
honom många millioner sestertier, hvilket kom Josephus att säga, att ’om Vitelius regerat
längre, så skulle hela statens inkomst inte räcka till att underhålla hans bord’.”
”Ett undantag från allmänna regeln bör äfven gälla såsom undantag och icke
såsom regel vid bedömandet af ett helt folks seder,” svarade erkebiskopen.
”Visserligen,” svarade Bielke, ”men jag vågar dock tro, att om det är sannolikt,
att en del personer, nämligen de fattiga, lefde mycket indraget, så vågar jag likväl be-
stämdt påstå, att de rika i allmänhet lefde i öfverflöd! Och så är det helt visst i alla
land. Särskildt vet man ju, att censorerna hade flera matsalar, den ena öfverbjudande de
andra i lyx. Det berättas till exempel, att Lucullus hade flera sådana salar, dem han
gifvit namn efter någon gudamagt och detta namn var en efterrättelse för hofmästaren,
huru maten skulle tillagas. Hvarje sal hade sina särskilda prydnader. Det är bekant,
huru han fägnade Cicero och Pompejus, som en dag tänkte oförmodadt besöka honom.
Sedan de råkat honom på torget och åstundat spisa hos honom på aftonen, nekade Lu-
cullus det i början med begäran, att det skulle uppskjutas till en annan dag. Men de
voro enträgne och följde med honom hem, samt släppte honom ej ur ögonsigte, på det
han inte skulle komma i tillfälle att göra några anstalter. Allenast med deras tillåtelse
och i deras närvaro befalde han hofmästaren att duka bordet i Apollosalen. Måltiden
anrättades med skyndsamhet och en prakt, som gjorde de besökande bestörta. — Men
äfven, då han var ensam skulle hans bord vara lysande. Han sträfvade ej allenast efter
prakt i möbler och servis, som glänste af äkta stenar, utan han var dessutom angelägen
om läcker mat, utsökta rätter och fina stufningar, hvilka kryddades med dans och musik.
— Det berättas, att han en gång bannade sin hofmästare derför att denne tillagat en
allt för tarflig måltid, hvaremot hofmästaren ursäktade sig dermed, att hans herre inte
bjudit något främmande den dagen. ’Hvad nu’ hade då Lucullus utropat helt förtörnad.
’Visste du inte, att Lucullus i dag skulle äta hos Lucullus?’”
”Ja, allt detta är fullkomligt historiskt,” svarade erkebiskopen, ”men jag tager
inte tillbaka mina påståenden ändå och det af det skälet, att vi talat om olika tidehvarf
i det romerska folkets historia.”
Dermed afslutades detta samtal och erkebiskopen, samt de öfriga herrarne lem-
nade såväl de gamla romarne, som asarne i fred och försatte sig in i framtiden, samt
grepo sig an på de läckra rätterna, hvilka kung Märta med verklig furstlig frikostighet
uppdukat för sina många och förnäma gäster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
