Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
”Berätta den dä,” sade fru Märta.
”Ja, gerna!” svarade herr Erik bugande.
(Den skälmen, han visste väl, hvad han gjorde. Han hade lofvat fru Märta att
icke med henne tala ett ord om sin kärlek till jungfru Malin. Nu ville han likväl göra
det på omvägar genom en historia.)
Så snart jungfru Malin fick höra sin älskades röst, vaknade hon upp ur sin dvala
och hon, för att använda ett figurligt språk, hängde vid herr Eriks läppar, då han be-
rättade om :
Krigarbruden.
”Långt uppe i skogen,” berättade herr Erik, under de höga och allvarsamma
furorna, låg i en liten förtjusande dal, i början af konung Eriks regering, en liten fin och
rödmålad hydda liksom afskild från hela verlden. Stugan låg midt i dalen och omgafs
äfven af lummiga bokar och ekar, hvilka liksom af misstag vuxit upp bland barrträden i
den småländska skogsbygden. Sällan förvirrade sig någon främling till detta lilla trefliga
och fridfulla hem, som låg der undangömdt för verldens blickar; men kom någon dit, så
förtjustes han helt säkert af den lilla inbjudande och täcka taflan. I detta lilla hem
bodde den gamle och väderbitne soldaten Klang, en krigare af gamla stammen, hvilken
med kraft deltagit i glorvördig kung Göstas befrielsekrig. Käck och modig som ett lejon
hade han varit i sina unga år och deltagit i många blodiga slagtningar; också bar han
på sitt bröst den ärligt förtjenade tapperheismedaljen, hvilken kung Gösta låtit tilldela
honom genom friherre Gustaf Lindenkrona till Framnäs. Då Klang hemkom från den
sista bataljen, hvari han deltagit — det var under den blodiga Dackefejden — hade han
utbytt ett af sina ben mot ett träben. Urståndsatt att längre kämpa för kung och land
erhöll han pension af kung Gösta och ett boställe, som han skulle få behålla till sin död.
— Detta boställe var den lilla röda bygnaden, hvarom nyss är taladt. Gubben Klang
hade haft en son, som stupat på ärans bana, vid sin faders sida och lemnat efter sig enka
och en liten dotter. Enkan dog snart, sedan hon fått kunskap om mannens död; men den
lilla dottern lefde och hotades att utan huld och skydd få upplefva sin barndom. Inom
kort hemkom dock Klang från kriget för att aldrig mera deltaga deruti. — Då den gamle
krigaren inflyttade i sitt nya hem, tog han den lilla Elsa, så hette hans sondotter, till sig
och uppfostrade henne hos sig. Mången gång under vinterqvällen lyssnade hon sedan till
veteranens berättelser, der han satt, den silfverskäggige gubben, framför den sprakande
brasan och omtalade för sin lilla gunstling sina många minnen från ärorika strider och
blodiga bataljer. — Det blixtrade ofta till i den lilla flickans ögon och ej sällan kände hon
sig gripen af den gamles ofta sagolika berättelser.
’Ack,’ utropade hon ofta, ’vore jag inte en flicka, så skulle jag göra på samma
sätt som du farfar!’
Den gamle svarade då:
Du skall växa upp, min flicka, i dygd och oskuld och lära dig förstå qvinnans
sanna värde; ty vet, mitt barn: En qvinna kan förmå mera med dygd och mildhet, än
en man med våld och vapen.’”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
