Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
”Ack så vackert sagdt,” utropade jungfru Malin och belönade sin älskade med en
mild blick.
”Kung Göstas krigare voro i allmänhet ädla och bepröfvade män,” sade fru Märta,
”och många anmärkningsvärda och tänkvärda ord af dem hafva förtjenat att upptecknas.”
Herr Erik fortsatte sin berättelse:
’Så gick tiden. Den ena dagen aflöste den andra och snart hade flera år gått
till ända, sedan Klang inflyttat i sin stuga. Elsa hade vuxit upp och blifvit en fager
jungfru, en ros i skogen.
Hon var sin åldrige beskyddares största glädje. Han kunde icke trifvas utan
henne och hon älskade och värderade honom såsom en far. Ofta kunde den gamle sträfve
krigaren liksom en älskare stryka det låDga blonda håret nr hennes höga, ädelt
hvälfda panna och långa stunder kunde han spegla sig i hennes stora, blå ögon. —
På detta sätt fick dock gamle Klang ej längre lefva tillsammans med sin skyddsling.
Hans panna började allt mera rynkas och ett svårmod bemägtigade sig honom.
Hans hem var inte mera så fridfullt som förr. Oupphörligt uppvak’ades han af ortens
unge män, hvilka som af en underbar dragningskraft drogos till hans hem. Denna drag-
ningskraft var, som lätt kan inses, den tjusande skogsmön, veteranens sondotter.
Ofta tårades den gamles ögon, då han tänkte på, att hans vaekra gunstling ej
alltid kunde få törblifva hos honom ; men lika ofta flammade vreden i hans skarpa blickar
och då höjde han till och med sin knöliga staf mot den ifrige friaren.
Elsa hade hittills förblifvit alldeles likgiltig för alla de anbud, hon fåttmottaga,
hvilket i någon mån lugnade gubben.
Men en dag, det var på hösten ett år efter konung Eriks tronbestigning, då
träden redan börjat att fälla bladen, hade gubben en stund saknat Elsa.
Orolig stnltade han fram och åter på sitt träben i sin kammare. Snart kunde
han inte längre trifvas derinne utan gick ut på förstugubron,
’Elsa!’ ropade han; men intet svar hördes, blott vindens sakta hviskande i träd-
topparna nådde hans öron. — Dock se! — Något skymtade der uppe på berget! — Kan-
ske var det en villa för gubbens syn? — Åter skymtade det! — Ah, se der! — Nu fick
han sigte på siu vackra sondotter, som med rask fart klättrade ned för den branta stigen,
som ledde ned till dalen. — Men o, ve! — En ung karl hade hon i sällskap!— Det
mörknade för gubbens ögon. — Han ville inte se; men tvangs att göra det.
Snart var Elsa nere i dalen och inom kort slog hon sina runda armar kring
gubbens hals.
’Hvar har du varit så länge mitt barn?’ sporde gubben.
’Uppe i skogen och plockat lingon åt dig farfar,’ svarade hon, visande en korg,
bräddad med röda, svällande bär.
’Men, hvilken hade du med dig?’ frågade gubben vidare.
’Det skall du straxt få höra, fartai’; men sätt dig här först,’ svarade Elsa
skälmaktigt.
Gubben satte sig på den lilla träbänken utanför förstugubron.
’Hjalmar!’ ropade Elsa och genast kom den unge mannen som gubben sett i
Elsas sällskap, då hon sprang ned för stigen, tram till den lilla gruppen.
Det var en vacker karl
* ·.*
’r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
