Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Men Ivan Walmore sträckte upp sig i hela sin längd och svarade oförfärad:
”Nej!”
”Du vägar tredskas!” mera skrek än talade öfverstelöjtnanten. ”Några knutar skola
göra dig spak, lymmel! Gå!”
”Det tillhör er att vika härifrän.” —
"Är du förbannad, karl!” röt öfverstelöjtnanten.
”Ni har skändat min ädla och oskyldiga trolofvade!” fortsatte Walmole.
”Hvarifrån kommer en sä skamlös djerfhet!” utropade öfverstelöjtnanten och
höjde i detsamma sin käpp för att tukta Ivan, hvilken vid detta’hot drog sin värja och för-
säkrade, att han inte ämnade taga emot nägra käpprapp, utan bad öfverstelöjtnanten i
stället försvara sig, som det anstod en officer.
Nu flög äfven öfverstelöjtnantens värja ur skidan. De båda männen störtade mot
hvarandra. Walmore var den öfverlägsnaste i denna strid och inom kort rände han sin
klinga i hjertat på öfverstelöjtnanten, som dog på stället, utan att gifva ett ljud från sig.
Det blef alarm i hela huset. Vakt kallades och infann sig utan dröjsmål. Wal-
more släpades i arrest och Feodora begärde att få göra honom sällskap i fängelset. Krigs-
rätten började genast ransakningen och domen blef att Ivan Walmore följande dagen
skulle arkebuseras.
Ivan åhörde domen med mycket lugn. Hoppet att hafva återfört sin älskade
Feodora’ in på dygdens väg hade satt hans själ i ett lugn och en tillfredsställelse, som
gjorde, att han utan bäfvan blickade döden i ögonen.
Då han dagen derpå skulle afrättas, gick han med manliga och fasta steg och
med klar och ljus blick till det ställe, der han skulle sluta sitt glädjefattiga lif. Alla
åskådarne begräto hans olyckliga öde; men i hans ögon såg man icke en tår qvälla fram.
I samma ögonblick, som han kom upp på afrättsplatsen, hördes ett tilltagande
sorl bland folkhopen. Detta kom sig deraf att Feodora rusade fram bland åskådarne, arm-
bågade sig fram genom de tätt packade massorna af menniskor och ropade Ivans namn.
Hennes kläder sletos härunder sönder, hennes hår var utslaget och hennes ansigte var
blekt, som sjelfva döden.
Nu var hon framme. Hon ville bjuda honom sitt sista farväl. Ej bekymrande
sig om folkmassan, slog hon armarne om delinqventen och sade med darrande röst dessa ord:
”Store Gud! Jag erkänner med krossadt bjerta mina brott emot en trogen och
dygdig man och anser det vara en oförtjent nåd, om jag får dö med dig, min älskade.
Förlåt mig, min ädle Walmore! Det är min skuld, att du dör! Förlåt mig! Vi skola
träfias i en annan verld! Förlåt, för —■ — — ”
Hon hann inte säga ut sista ordet. Krafterna öfvergåfvo henne och hon segnade
ned till Ivans fötter, under det att en tjock blodström vältrade fram nr hennes mun. Några
ryckningar och — Feodora var icke mer.
Då Ivan såg, att hon var död, reste han sig upp från sin framåtlutande ställning,
ref upp sin vapenrock och pekade på bröstet, samt utropade:
”Midt på hjertat!”
En gevärssalva dånade och under ett svagt anskri rullade den arkebuserades
kropp ned på jorden. Hans själ flydde ögonblickligen från kroppen för att uppsöka sin
Feodora i ett sällare land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
