Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
”Hvad fattas dig, vill du anförtro det åt mig?”
”Acb ja, fader! Endast du kan få förtroende deraf.”
”Nå?”
”Säg mig, om min mor har rätt, då hon säger, att kärleken är en villa?”
”Säger hon det?”
”Ja!”
”Hur har du kommit på det kapitlet, min flicka? Du–––––- ”
”Jag älskar, fader!”
”Det går öfver!
”Nej, fader!”
”Det vore katten?”
”Skämta inte med din stackarä Elisa,”
”Är det så allvarligt?”
”Ja, ack ja!”
”Nå, törs man fråga, hvilken det är, som intagit ditt hjerta.”
”Per Banér.” .
”Det är illa gjordt af Per, att han förorsakar dig smärta, mitt barn.”
”Han?! — Nej, min gode far! Det är min mor, som gör mig denna smärta,
hvilket jag dock af hjertats grund förlåter henne. Hon menar väl.”
”Det gör hon, det kan du vara öfvertygad om.”
”Jag har ett helt år tyckt om Per Banér, men inte förr än i går yppat det.”
”För hvilken?”
”För honom sjelf!”
”Hm! —”
”Det får du väl inte klandra, fader. Han skulle väl först af alla veta det.”
”Det var mycket enfaldigt gjordt af dig, Elisa.”
”Så säger också mor!”
”Och deri har hon rätt!”
”Så stygg du är, du rara gubbe! Men säg: Kan det vara i öfverensstämmelse
med sedeläran att ljuga uppenbart. Svara mig uppriktigt, fader! — Om du visste en sak
af högsta vigt, säg, vore du så grym och vore det rätt att tiga med den för just den
person, hvars väl vore beroende af vissheten i denna sak? — Du vill inte svara!” ut-
ropade hon leende och kysste sin fader. — ”Nej, en sådan köld skulle aldrig ditt hjerta
tillåta sig! — Det är på samma sätt med mig. Banér har ofta sagt till mig: ’Stolts
jungfru! Ni har fått mitt öde i edra händer! Ni kan göra mig till den sällaste under
solen, men ni kan äfven göra mig till den lyckligaste.’ — Och jag, som inte är hård, och
inte heller kan förställa mig, jag svarade, då han i går sjöng samma visa: ’Nåväl, ni
älskar mig! Jag älskar också eder!’ — Och när jag nu tänker på huru utom sig af
glädje han blef af att höra dessa ord och skattade sin lott som den sällaste på jorden
och hur han svor mig en ömhet utan ände, så ångrar jag mig, att jag inte förut bekänt
för honom min kärlek.”
”Enligt min tanke,” sade Anna, ”var det inte rätt välbetänkt att juDgfrun be-
kände sin kärlek innan hon först ypppat den för sin far och mor.”
”Det är rätt, Anna,” sade Bielke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
