Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
Inom sig tänkte han; "Hon är död, jag kan derfor gerna visa min hustru hennes bild.”
”Emellertid,” sade han förebrående, "har det varit mycket oförsigtigt af dig att
utan min vetskap taga denna dosa ur min låda. Om jag hade saknat \den, så skulle jag
helt visst misstänkt någon af våra tjenare för tjufveri.”
Fru Ingrid svarade, att det var ingen fara derför, ty om en sådan misstanke
skulle hafva uppstått hos hennes man, så skulle hon sjelf genast upplyst om, att hon hade
dosan i sina händer. Dessutom ansåg frun, att det var mycket oförsigtigt att lemna en
låda, som gömde en sådan skatt, oläst.
Herr Gustaf i sin tur förklarade, att; han ansåg sig böra i sitt eget hus hafva
alla sina dyrbarheter i öppen dag, utan att de derför skulle tagas bort och aldra minst
kunde han tänka sig, att hans lådor skulle dragas ut och revideras.
”Jag borde genom dina ord finna en ädel säkerhet, men det kan jag inte. Jag
eger mina skäl att tro mig vara på spåren ett nytt svek af dig!" rasade fru Ingrid.
"Hvad du är skarpsynt, kära Ingrid!” svarade Bielke kallt.
"Ja, det är jag!” sade hans gemål med eftertryck. "Kan dugifva mig förtroende
af.den hemlighet, som denna dosa .gömmer?”
”Det kan jag!”
”Gör det då!”
”Gerna! Gif mig då min dosa!”
”Åhnej!” svarade fru Ingrid under ett bittert smålöje. ”Jag tror att försigtigheten
inte tillåter det.”
”Kanhända det!” sade herr Gustaf och gjorde sig beredd att lemna henne.
Då fru Ingrid såg det, fattade hon honom i armen och sade;
”Hemligheten! Hemligheten! Du skall yppa hemligheten.”
Nu slog Bielke henne med hennes egna ord och sade under bitter ironi:
”Jag tror, att försigtigheten fordrar annorlunda.”
Fru Ingrid blef helt förskräckt öfver denna köld och den ton, som hennes make
tog sig. Hon sade derför, i det att hon efter något betänkande räckte honom dosan:
”Se här är dosan! — Hvem är nu artigast af oss båda?” —
”Ack, det är ju alltid du, min Ingrid,” svarade Bielke leende. ”Men i detta fall
tror jag att nyfikenheten spelar större role än artigheten ty du vet mycket väl, att dosan
inte kan öppnas, så framt jag inte har den i mina händer.”
Och han skrattade ganska godt.
”Jag hoppas, att jag inte behöfver ångra, att jag lemnar dosan från mig?” frå-
gade fru Ingrid.
”Hvarför skulle du ångra det?”
”Ja, hvem vet, kanske–––-— ”
”Jag kanske behåller hvad jag fått, utan att gifva dig del af hemligheten menar
du? — Ja, det vore inte mer än rätt.”
”Hvad får jag höra? — Skulle du kunna bryta ditt löfte?”
”Var lugn, min Ingrid. Jag skall öppna dosan åt dig?"
”Du är min gode man!”
”Jag har ingenting att dölja!”
”Min gode Gustaf!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
