Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
"Gjorde du orden nu?”
"Ja, ers majestät!"
"Se här! Tag detta till belöning!”
Han tog en perla ur sin hatt och räckte jungfru Anna Posse med befallning, att
hon skulle framlemna densamma till sångerskan såsom bevis på kunglig nåd. — En ofrälse
person hade ej rätt att mottaga något direkt ur konungens hand, detta var adeln för-
behållet. —
Konungen steg derefter upp och promenaden till djurgården fortsattes.
Konungen fick då det infallet, att han borde jaga hjortarne. Han sade sig känna
sig så ovanligt frisk och det skulle roa honom att lägga ned en eller annan af de unga
hjortarne.
Ingen vågade motsäga hans majestät och de stackars djuren blefvo upphetsade.
I stora flockar’ drefvos de förbi den plats, hvarest konungen och hofvet tagit position.
Konungen sköt midt i högen och ett och annat af de vackra djuren rullade såradt ned
på marken, hvarefter det bars bort af betjeningen och tilldelades nådestöten.
Konungen fann nöje i detta tidsfördrif, hvilket deremot inverkade högst plågsamt
på hofvet i sin helhet och isynnerhet på drottningen, hvilken slutligen vågade bedja sin
gemål att upphöra med detta skjutande. — Vanligen plägade en bön till Johan III verka
i alldeles motsatt rigtning mot den åsyftade; men denna dag var hans majestät vid ett
särdeles briljant lynne och han lyssnade till sin drottnings framställning, samt lemnade
skjutvapnet från sig och förklarade, att jagten var slutad.
I detsamma kommo ett par hjortar fram och tittade förvånade på den brokiga
samlingen af menniskor, som var samlad utanför hjorthagen. Plötsligen blefvo de rädda
och gjorde ett par lustiga hopp, samt sprungo bort. Konungen började att häftigt skratta
åt djurens roliga hopp och hela hofvet instämde i denna munterhet.
För att ånyo få skratta, befalde konungen att drabanterna skulle sätta sina fjäder-
prydda hattar på marken och sedan drifva hjortarne mot dessa. Drabanterna gjorde så;
och när hjortarne kommo fram och fingo se de vajande fjäderbuskarne, stannade de hastigt
och stampade, hvarefter de af rädsla gjorde de lustigaste hopp fram och tillbaka, hvaråt
den gamle konungen hade den största fröjd och skrattade så, som ingen hade hört honom
skratta förr.
Under glam och skratt återvände derefter hofvet till slottet, der en yppig afton-
måltid väntade och hvilken afåts under nästan stojande munterhet.
Qvällen skred fram och mörkret lägrade sig öfver nejden. Då och då tittade
månen fram mellan sönderbrustna skyar och lyste för ett ögonblick upp det vackra land-
skapet, samt speglade sig i den lugna fjärden, hvarest de kongliga galejorna lågo
förankrade.
Konungen och hofvet hade gått till hvila efter denna glada dag för att den på-
följande morgonen med stärkta krafter kunna fortsätta färden till Upsala. Endast köks-
personalen var ännu i rörelse.
Dock! En hofman syntes hafva försakat hvilan. Han skymtade fram som en
skugga mellan träden och gick med fasta steg framåt emot det lilla jägmästarebostället,
som var beläget ett litet stycke från det af drottning Katarina Jagellonica för jesuiterna
upp^ggda slottet, hvarest nu konungen och en stor del af hofvet hvilade. Alla hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
