Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
emellertid inte kunnat iå plats derstädes, utan voro inbysta i de mera anspråkslösa bygg-
naderna i närheten. Äfven jägarmästarbostället bade iörnäma gäster inom sina väggar. En
af dessa gäster var den fagra jungfru Anna Posse. —
Den vandrande hoimannen var hennes trolofvade, stallmästare Liljesparre, hvilken
nu var på väg till sin älskades bostad för att i aftonens stillhet gifva henne en serenad.
Snart var han framme vid jägarmästarebostället och stannade utanför det fönster,
som han visste höra till jungfruns rum. Luckorna voro tillskrufvade lör fönstret och’allt
var mörkt i hela huset.
Liljesparre fattade en luta, som i ett bredt band hängde öfver hans axel och bör-
jade sjunga sin älskades lof till denna:
Ljufva, förtjusande mö, brad du narrar mitt hjerta att brinna!
O, om du kunde’torstå, liuru tjusad jag är af din bild!
Tolka jag vill för dig, aek, du hulda, du älskliga qvinna,
Troget, hur älskvärd du är, huru retande fager oeh mild;
Eldig, som barnet från glödande söder,
Nästan Narcissus i blickarne glöder.
Nn tycktes jungfru Posse hafva vaknat, i häudelse hon någon gång sofvit denna
natt. Hon gaf sig till känna genom att tända sin lampa och ljuset deraf glimmade nt
till den sjungande kavaljeren genom tvänne bjertan, som voro utskurna på luckorna. —
En illustration till verkligheten: Två brinnande bjertan! — De båda älskandes hjertan
brunno ju äfven för hvarandra!
Liljesparre fortsatte sin serenad:
Icke du anar det sjelf hum fager du är, hulda
täma,
Enkel och okonstlad du djupt föraktar det glittrande
bruk,
Ack, du är skön nog ändock, lånad fägring föraktar
du gerna,
Hvit år, som marmor din arm, fastän som Afrodites
så mjuk,
Barmen sig höjer, som knoppande lilja,
Ögat och munnen de mysa din vilja.
Ack, hurn älsklig du är, det min stämma ej mägtar
beskrifva,
Hjertat det tala nog vill, men, aok! munnen det icke
förmår;
Låt mig tå bo vid din barm, ja, må der jag min hyllning
dig gitva,
Ögonens blixtrar nog jag, liksom kyssarues språk du
förstår,
Låt mig, du hulda, du älskliga flicka,
Ghidarnes nectar från läpparne drieka!
Herrlig, som fordom man trott Afrodite i gudarnes
salar,
Står du så älsklig och mild och så smägtande inför
min syn;
Yisste du blott hvarje ord, som mitt klappande hjerta
högt talar,
O, utaf sällhet och fröjd, då minsjäl lyftes högt emot
skyn!
Ack, du förstår det, du tillstår det gerna! —
Kom till mitt hjerta, du smägtande tärna!
Nog vill jag sjunga så- högt, som min luta jag mägtar
att stämma,
Men, hur besviken jag blir, då dess ton ej är fyllig
och ren;
Känslornas ljufliga ström jag dock icke är mägtig att
hämma,
Dallrade tonerna matt, hvarje ändring dock nu är
för sen. —
Der sprang en sträng på min klingande luta! —
Tjusande tärna! — Nu måste jag sluta!
Han hängde lutan åter öfver axeln, samt kastade en slängkyss mot de brinnande
hjertanen, samt började i sakta mak begitva sig till slottet för att efter denna hyllning
åt sin trolofvade öfverlemna sig åt en välbehöflig hvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
