Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
445
Då han kommit ett stycke från] jägmästarebosfället stannade han hastigt och
blickade förvånad framför sig. Derefter skyndade ban hastigt framåt för att fortast möj-
ligt hinna fram till slottet, der något märkvärdigt troligen var å färde, emedan det var
mörkt der i nästan alla fönster, då han för en stund sedan lemnade det, hvaremot nu nästan
alla fönster voro upplysta och en massa hoffolk och betjening syntes springa om hvar-
andra derstädes.
”Hvad är å färde?” frågade han en kock, som han mötte straxt utom slottstrappan.
”Hans majestät har häftigt sjuknat!” svarade kocken.
Liljesparre kastade lutan från sig och skyndade upp i slottet.
Han kom just lagom’för att af drottningen mottaga befallning om att skyndsamt
anskaffa en prest. Konungen hade häftigt insjuknat och apotekaren, mäster Simon Birk-
holt, fruktade att krisen skulle blifva mycket svår, samt förklarade, att den uppkommit
derigenom, att konungen öfveransträngt sig och skrattat alldeles för mycket under
dagens lopp.
Liljesparre hastade ned; till stallet och lät sadla två hästar, af hvilka han sjelf
besteg den ene och förde den andre med sig i betslet, samt red i sträck till Lofö kyrko-
herdeboställe. Efter mycket knackande lyckades han få kyrkoherden väckt, hvarefter de
båda herrarne skyndsamt redo tillbaka till Torfvesund.
Konungen hade, då kyrkoherden inträdde till honom, hemtat sig något, men
han ville dock icke mottaga sakramentet. Dock gjorde han skriftermål och mottog
aflösning.
Kyrkoherden uppläste på drottningens begäran några tröstespråk ur den heliga
skrift och konungen lugnades något deraf, samt sade med darrande stämma:
”Ur djupet af mitt hjerta ropar jag till dig, Herre! O, Herre, hör min röst! Jag
hafver syndat, syndat hafver jag i himmelen och inför dig. Jag kännes vid mina miss-
gerningar.”
Nu ansåg drottningen, att konungen var i det sinnelag, att hon borde kunna
hoppas att hans hjerta skulle vara böjdt till nåd mot andra, då han för sig sjelf anropade
himlen om nåd.
Hon knäföll för den skull vid sin höge gemåls läger och bad om nåd för de
fångne herrarne.
Men konungen kunde inte mera höra henne. Han försjönk i en djup dvala, och
man fruktade, att han skulle i nästa minut utandas sin sista suck.
Hans tid var dock ännu inte kommen. Efter några dagar inträdde en märkbar
förbättring och konungen fördes åter till hufvudstaden; någon resa till Upsala blef det aldrig
någon fråga om.
Konungen fruktade nu mycket för hertig Carl, och befarade, att denne skulle ut-
tränga konung Sigismund från regeringen, om konungens död skulle inträffa innan Sigis-
mund hunnit komma till Sverige. På denna grund, befalde konung Johan sin gemål att
ställa till fester på hofvet, hvarigenom hans verkliga tillstånd skulle kunna döljas.
Drottning Gunilla passade på och tog denna befallning ad notam, samt lät arran-
gera den ena festen efter den andra, samt deltog med lust och lif i dansar och lekar.
Denna tid var den gladaste, hon hatt, sedan hon blifvit upphöjd ti!l Sveriges drottning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
