Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
515
”Nej! Hämdens dag har kommit!”
”Du ämnar hämnas på Sverige?!”
”Nej, ej på Sverige; men på en slägt som störtat oeh mördat min fader.”
”Du vill höja din hand mot dina blodsförvandters bröst?”
”Än se’n? Jag har tröttnat på att spela rölen af ett lydigt offerlam. Nu är
knifven i mina egna händer och hämden skall veta att föra den säkert.”
”Lägg bort det vapnet, Gustaf! Hämden tillhör Gud, honom allena! — Dessutom
är din faders mördare, kung Johan, död!”
”Hans son lefver! Jag ämnar ej lemna min krona åt Sigismund och svenska
adelns godtycke!”
”Hans farbroder och ej svenska adeln uppbär kronan åt Sigismund.”
”Hans farbroder, min farbroder! Välan han måste maka åt sig för min större
arfsrätt, hvilket de ryska vapnen skola lära honom att förstå.”
”Ryska vapen! — Gå bort, min son, ur min åsyn! Trolöse! Må du förgås och
ditt minne utplånas! Du vill sarga ditt eget fosterland med hjelp af detta lands bittraste
fiende! Förbannad vare du för sådana tankar! O, att jag såge dig död för mina ögon!
Hvi skulle jag dömas att under mitt bröst bära ett barn, som skulle utveckla sig och
växa upp till förrädare mot sitt land?”
Prins Gustaf ryste för dessa allvarliga ord af hans moder.
”Moder!” sade han liksom för att hejda henne,
”Gustaf!” svarade hon och sjönk utmattad af denna själsskakning ned på en stol.
En inre strid syntes rasa uti prins Gustafs hjerta. Slutligen sade han efter lång
tvekan och fattande hennes hand, hvilken han sonligt kysste:
”Förlåt mig, moder! Jag har svårt försyndat mig.”
Den stränga qvinnan hade nu efterträdts af den milda och förlåtande modern.
Hon drog honom till sig och sade:
”För hårdt har jag måhända straffat dig, min son.”
”Nej, moder!” utropade prinsen med värme. ”Du gick att återföra en förvillad
son på rätta stigar. Haf tack! Din son skall blifva dig värdig, moder!”
Vi vilja lemna interiören och begifva oss när dagen skridit längre fram ut i
staden och ned till hamnen, hvarest flera fartyg höja sina master. Från ett af dessa skepp
blåser den svenska flaggan uti toppen. Det är lif och rörelse i hamnen, dit just nu en
liten båt, hvari två personer sitta, anländer. Det är lotsåldermannen och hans dräng. De
lägga till straxt bredvid en sjökapten, som står och tittar på det svenska fartyget. Han
ser på det med en viss stolthet, derför att han är kapten på det fartyget och derför att
det reser sig högre än de öfriga farkosterna och ligger smäckrare på vattnet än de, och
slutligen derför, att det är han, som af riksamiralen fått i uppdrag att föra Katarina
Månsdotter till och från Reval.”
”Är det förtöjdt?” frågade lotsen, då han hoppat i land.
”Fast är det!” svarade drängen.
”En kabel akterut också!” befalde lotsen. ”Väl synes natten blifva lugn,” tillade
han; ”men Östersjön är inte att lita på, Den har narrat många.”
”Inte er husbonde, ändå!” sade drängen och kastade en kabel akterut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
