Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
Konungens katolska omgifning, jesuiterna och Malaspina styrde konungen, utan
att han sjelf visste det, eller, om han visste det, utan att han sökte hindra det. De tå
svenskar, som voro i konungens hof, vågade inte tala och utländingarne delade alla den
tanken, att konungen skulle kunna behandla Sverige såsom arfrike efter behag, hvarjemte
de visade i sitt uppförande, dessa polacker, österrikare och italienare, som följt konungen
till Sverige, en högdragenhet och ett öfversitteri, som stötte både höga och låga. — Men
det var inte nog med, att konungen var omgifven af främlingar, bland hvilka ingen svensk
vid hans hof vågade höja sin röst, utan han stötte äfven det svenska riksrådet från sig
och visade sig redan från början såsom en främling för sitt fädernesland.
Det dröjde inte länge, förr än i Stockholm missnöjet utbröt i våldsamheter, hvilka
hade sitt ursprung ur den religiösa ofördragsamheten och uti främlingarnes förargelse-
väckande uppträdande.
För hofvet predikade konungens biktfader, en af de tre jesuiterna, hvilka voro
konungen följaktiga, och hvilken bar namnet Justus. Hans predikningar voro sammansatta
af smäde- och skymford mot lutheranerna. Oftast predikade han på tyska, hvilket större
delen af åhörarne förstod — Af detta uppträdande af den förhatlige jesuiten retades den
redlige kyrkoherden i Stockholm, mäster Erik Schepperus; och han beslöt att gifva svar
på tal. Han upptog derför oupphörligen Justus ord och granskade dem, samt sökte att
vederlägga desamma, under hvilka försök han lika litet, som Justus, sparade på skarpa
och på sak gående ordalag. — Sinnesförbittringen blef derigenom allt större och större
såväl hos lutheraner, som hos katoliker, och våldsamma kravaller uppstodo, hvilka van-
ligtvis skedde nattetid och buro tydliga spår efter sig genom de lik, som lågo om
morgnarne badande i blod på Stockholms gator. — Konungen gjorde svenskarne rättslösa
och straffade icke polackerna för deras begångna våldsamheter. Från sjelfva Malaspinas
hus öfvades ogerningar genom skjutande och stenkastning från legatens fönster. — En
polack sökte att skjuta ihjäl kyrkoherden Schepperus. Hans uppsåt röjdes och han blef
fängslad, men lick dock intet straff, utan lösslöpptes, hvaremot Schepperus förbjöds att
predika. De papistiske presterna skulle tala; men de evangeliske skulle tystas.
Herr Rutger Kruuse hade ej sagt så orätt, då han trodde att den rodnad, han
sett på himmelen, samma afton som han fått hertig Carls kallelse att rida till Upsala
betydde storm icke blott i naturen, utan äfven inom det politiska lifvet inom Sverige.
Hertigen hade hoppats, att den kungliga begrafningen och den derpå följande
kröningen af den nye konungen skulle kunnat ske helt kort tid efter konung Sigismunds
ankomst till Stockholm. Men detta hopp slog feit tilifölje af de många förvecklingar, som
skedde genom konungens religiösa ofördragsamhet. Kruuse och de öfriga herrarne flngo
då hertigens befallning att lemna Upsala och begifva sig till sina hem eller till Stockholm,
till dess att nya förhållningsordres komme att gifvas.
Herr Kutger förmodade att begrafningen af konung Johans lik ej skulle upp-
skjutas så länge och han föredrog derför att begifva sig till Stockholm, i stället för att
rida den långa vägen hem till Kruuseborg.
Han kom då just lagom för att se den af honom förespådda stormen bryta ut i
fruktansvärd häftighet genom ett sammanstötande af lutheraner och katoliker i Gråmuuke-
holmskyrkan *) i Stockholm.
*) Nu liiddarholmskyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
