Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett kapitel ur den svenska jordbesittningens historia: Skatteköpen under 1700-talet - Skatteköpens reglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKATTEKÖPENS REGLERING
119
liga” för stammen, skulle företrädet omkastas.
Gästgivargårdar skulle i första hand få köpas av
gästgivarna. Viktigast var emellertid hänsyn till andra
näringar, fastän förordningen ej på papperet gick
vidare långt i fråga om att gynna dem. Så förbjödos
skatteköp på orter för ”ädlare samt manufakturverk”,
om Bergskollegium fann hemman nödvändiga för
sådana verk; däremot sades intet om det alldeles
övervägande flertalet bruk, nämligen järnbruken, och
vidare överhuvud ingenting om någon företrädesrätt
för verken själva att få skatteköpa. Bergsmanshemman
— brukade av de huvudsakligen med gruvbrytning
och masugnsdrift sysselsatta bergsmännen —, som
redan förut innehades med ärftlig besittningsrätt,
skulle endast få köpas av sina åbor.
Trots inskränkningarna i 1719 års beslut gav 1723
års förordning tydligen stora möjligheter för
böndernas skatteköp, och dessa möjligheter voro alltför stora
att kunna lämnas orörda av de betydligt mäktigare
motsatta intressena. Det förefaller som om 1723 års
förordning redan tidigt skulle ha upphört att tillämpas
efter sin innebörd; och vid 1731 års riksdag vunno de
motsatta intressena överhand också inom själva
lagstiftningen. Därvid vantolkades den föregående
förordningen till att ha inneburit företrädesrätt till
skatteköp för ”ädlare och manufakturverk”; och till
yttermera visso mångdubblades nu omfånget för denna
antagna rätt genom att utsträckas till den enda viktiga
delen av det industriella området, nämligen
järnhanteringen. Den enda reservationen gällde åbons rätt att
sitta odriven, sålunda att ej bli avhyst av
skatteköparen; ibland ansågs denna rätt gälla också hans avkom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
