Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han betraktade vecket, — det var så rent och hvitt!
»Så rent och hvitt!» En rysning skakade honom,
och han slöt hastigt ögonen. »Nej, han ville icke
tänka på detta! — Rent och hvitt, såsom hans
Signe varit.»
Ja, han intalade sig, att det var Signe, som
strukit det. Det var det sista hon gjort för honom,
det sista minne han hade af hennes hand, och
det var ännu rent och hvitt. Rent och hvitt!
Han tryckte med en kväfd snyftning sin kind mot
det svala, släta vecket.
Då han klädt sig, tänkte han först, af gammal
vana, gå ut och äta frukost. Men då han redan
var i dörren, hejdade han sig. Hvad tjänade det
till? Äta frukost, — å nej, det var en plåga han
kunde bespara sig.
Han stängde åter dörren, och läste den i lås.
Så såg han sig omkring i rummet, — hvad var det
han skulle göra? Hans blick föll på fiolfodralet,
som stod på en stol. Han öppnade det, tog fram
fiolen och stråken, satte sig, förde fiolen upp till
halsen men lät den åter sjunka och föll i tankar.
Det var underliga, sväfvande, halft formlösa
tankar, omfattande på en gång det förflutna och
det närvarande, rörande sig på skiljogränsen mellan
fantasi och verklighet. Han tyckte att hans fiol
där var en sinnebild af hans lif, nej, var själfva
hans lif, — ett sällsamt formadt ting af gåtfull
innebörd. Han såg icke längre på den med vanans
blinda blick, den var icke längre för honom den
skamfilade kamraten i ett glädjelöst släplif, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
