Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och blyga, — de rita gubbar då de skola skrifva
temata och blifva kalla och stela när de vilja gifva
en riktigt varm handtryckning; de äro vetgiriga,
men bringa förderf öfver allt som de komma vid;
de hysa afsmak för allt som de skola göra och
göra på tok allt som de vilja göra; de äro ett par
riktiga olyckshänder, som lifvet icke tyckes hafva
något bruk för och som fåfängt sträfva att tinna
sig till rätta. Ett enda ställe är det, där de
verkligen trifvas, och det är byxfickorna, — men det
är naturligtvis ett förbjudet ställe.
Stackars Karl, hvad han gärna skulle vilja
vara kvitt sina händer!
Och som det är med hans kropp, så är det
med hans sinne. Äfven det håller på att växa ur
sig själf. Det är med hans tankar som med hans
händer, de hafva blifvit för stora och tyckas icke
längre höra honom själf till, utan gå sina egna
vägar liksom en istadig häst som fått bet slet mellan
tänderna. De äro, äfven de, sysslolösa och
vetgiriga, håglösa och mångfrestande, fingra på allt
och plocka sönder allt, ströfva omkring i en
ständig oro och känna sig ingenstans hemma. De gå
på upptäcktsresor efter svar och komma tillbaka
med frågor, de taga fart för att nå fram till ett
visst något, men lägga sig helt plötsligt på rygg
och stirra drömmande upp i ingenting, de gå
kretsgång i obekanta skogar och blifva skrämda
af sina egna spår. De växa så hastigt att de icke
få rum i hans sinne utan spränga på det, så att
det formligt gör ondt i sömmarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
