Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht, Gyllenborg och Creutz - Atis och Camilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fäster man sig blott vid själva händelseförloppet, stöter
man på idel gamla klichéer. Början, då de unga älskande
träffas vid en stor religiös fest och ögonblickligen förälska sig
i varandra, var ett av de vanligaste motiven i den grekiska
romanen, Camillas orm stammar från Eurydike-sagan, Atis
ofarliga dödssprång från Aminta o. s. v., men dylika
klichéer voro så vanliga inom all herdediktning, att man
ej kan säga, varifrån Creutz närmast hämtat dem, och i
själva verket äro de i stil med diktens hela karaktär.
Sådan vi möta pastoralen hos Creutz, tillhör den, liksom
författaren själv, en gammal aristokratisk släkt med många
anor och många minnen, som här vända tillbaka.
Stamfadern hade varit bonde, men genom generationers
fortgående förfining hade detta ursprung så gott som
utplånats, och 1700-talets pastoral var en förklädd hovman i
sidendräkt och med förgylld krumstav, vilken endast lekte
herde, liksom han någon gång kunde leka hjälte. Den
tid, då pastoralen spelar, är den “gyllene åldern“ och dess
Arkadien ett drömt fantasilandskap, som tagit färg av
Greklands öar, av Theokritos’ Sicilien och Vergilius’
Mantovatrakt. Bland lammen röra sig lejon och pantrar, i parkerna
växa myrten och lager, ängsblommorna dofta som
parfymer i en boudoir, och herdinnans naivitet har över sig
en haut gout av rokokodamens koketteri.
Och dock låg det även allvar bakom denna lek.
Pastoralen är dock ett uttryck för rokokotidens kulturtrötthet,
för dess längtan bort från verklighetens värld till natur
och oskuld, och i herdedikten hava vi därför preludierna
till det stora genombrott, som skedde med Rousseau och
som i sin fulla styrka kom hos oss först på 1780-talet.
Om detta varslar ock herdediktens sentimentalitet, och den
sats, som Creutz dikt förkunnar, är dock densamma, som
proklamerats av Rousseau: naturens och kärlekens rätt. Men
dikten griper ock tillbaka i tiden. Läs — säger Lamm —
“vilken som helst av dessa stormande bekännelser eller dessa
fint nyanserade teckningar av hjältens och hjältinnans
själstillstånd; de röja alla omisskännligt den stora
läromästaren: Racine“. Och även detta var hos oss något
nytt. Dalin hade i sin Brynilda sökt imitera Racines fina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
