Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallenberg och Bellman - Fredmans epistlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
självbiografi karakteriserat sig: “Jag är en herre av
mycken liten djupsinnighet och frågar ej efter, om solen går
eller jorden axlar sig. Vad jag kan bedyra är, att jag vill
ingen varelse i naturen ont, älskar oändligen en ädel man
och med oupphörlig låga fruntimmer samt små beskedliga
barn, äter, efter appetit, litet och gott — söndagen
vitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming.“ Mera
träffande kan skaldens porträtt icke målas. Han var i själva
verket ett naturbarn, utan någon reflexion, nästan alldeles
oberörd av samtidens litterära idéströmningar, och
förmodligen hade han aldrig läst en rad i Voltaires, Rousseaus
eller encyklopedisternas skrifter. För frihetstidens
riksdagstyranner hyste han väl ej någon sympati, och han var
en hänförd beundrare av Gustav III, men detta berodde
tydligen ej på några politiska teorier, utan på rent
personliga stämningar — hela borgarklassen i Stockholm, dit
Bellman hörde, var för övrigt starkt rojalistisk. I religiöst
avseende var han hela sitt liv ett gott och fromt barn, som
ännu på 1780-talet författade religiösa söndagsbetraktelser,
aldrig reflekterade, aldrig tvivlade, men som det oaktat skrev
sina glada bibelparodier utan att däri se någon motsägelse.
Men detta naturbarn var vår störste lyriker. Alla de
dikter, som verkligen äro uttryck för hans personlighet,
äro visor, skrivna till en bestämd melodi. Väl äro dessa
melodier ej, såsom man först trodde, komponerade av
Bellman själv, utan i de flesta fall lånade från då populära
visor, kontradanser, franska operetter och vaudeviller,
t. o. m. från kyrkomusiken, men dels äro de stundom
ändrade för att passa till texten, dels äro möjligen några
verkligen komponerade av skalden själv. I varje fall
ansluta de sig förträffligt till orden och giva dessa en
rikedom på stämningar, som aldrig kunnat komma fram, så
vida de ej diktats just till musiken. Brytningen mellan
de graciösa rokokomelodierna och det naturalistiska
innehållet är ytterst verkningsrik, och de drastiska krogbilderna,
få härigenom över sig en slöja av idealitet och dröm —
en egendomlig stämning både av Jan Steen och Watteau.
I denna kontrastverkan ligger till en del förklaringen
till det underbara intryck, som den Bellmanska dikten gör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
