Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallenberg och Bellman - Fredmans epistlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blygsamme skalden betraktat dessa pastoraler som sina mest
“litterära“ dikter.
I viss mån voro de det även, ty det kan ej lida något
tvivel, att han här påverkats av Creutz. Liksom denne
tecknar han helst en “natur i rörelse“, en följd av
varandra avlösande bilder, vilka dock vida bättre än hos
Creutz äro insatta i tavlan och motiverade. Vi behöva
blott jämföra Creutz’ Sommarkväde med Ep. 48 för att
finna detta framsteg i åskådlighet och sanning. En
vårmorgon begiva sig Fredman och hans sällskap i båt från
Essingen till Stockholm. Solen glimmar och vattnet ligger
som en spegel, men så fyllas de slappa seglen av
morgonbrisen, man far förbi en höbåt och ser hur Kerstin stiger
ur kajutan och hur Olle tänder sin pipa, medan han lägger
om rodret på skutan. Strax därefter ror en annan båt
fram på färd till staden med smör, mjölk och lövbrodd.
Nere i vassen vid stranden ser man, hur kon tar sig ett
bad, hur oxen dricker och svinet går i rågen. Vid
skogsbrynet skymtar man jägaren med sina hundar, och från
utvärdshusen höres redan kägelklotens rullande. Till sist
börja tornspetsarna i Stockholm skönjas med kors och
tuppar glittrande i morgonsolen. Vid Skinnarviken lossas
tågen och seglen fällas. Klappträden höras nere vid
stranden och bullret av vattenkörarnes kärror, Jeppe tutar i sin
lur, klockorna klämta, sotarn visslar från sin skorsten,
bagarkärrorna skramla och de äro framme.
Men “naturen“ var för Bellman hela den värld, han såg,
och helst skildrade han det brokiga livet i “staden inom
broarna“ — en värld, som han upptäckt och rörande
vilken Creutz icke haft något att lära honom. Linné
kunde icke hava återgivit den med skarpare observation.
Ett allbekant exempel är nog: eldsvådan i
Kolmätargränd. Elden har kommit lös i ett uselt ruckel. Jeppe,
som i trätornet på Brunkeberg håller utkik över staden,
tutar i sin lur, kyrkklockorna börja klämta, trumman går
i staden till tecken att elden är lös, gardeskarlarna, som
då gjorde tjänst som brandkår, marschera upp, pumpen
sättes i rörelse och sprutan brakar lös. Kolmätargränden
ligger “smal och smutsig, full av grus“; rådhustaket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
