Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och drama - Oden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat man tror höra till den sanna teckningen av dessa
avlägsna tider och personer.“ — Men, fortsätter han, man
låte Oden tala om Bifrost och Yggdrasil, om Nifelhem och
Muspelhem, Fenrisulven och Midgårdsormen, giva sina män
bianak, försöka seid och galder — “och man har icke
konungen, härföraren, utan sagans trollman. Europas
störste mästare hava icke på sådant sätt skildrat varken
greker och romare eller araber och amerikaner, endast
Shaksperes överdrivna beundrare hava förgudat detta påstådda
naturenliga målningssätt, som är till en viss grad i vars och
ens förmåga att härma, under det att Corneilles och Racines
svårligen skall bliva möjligt att försöka med minsta
framgång utan något slags övning och skicklighet“. Men —
qui s’excuse, s’accuse.
I karaktärsteckningen och uppbyggningen av dramat
har han troget följt den Voltaireska tekniken. Av en
författare har denna karakteriserats: “En fader, som för
statens väl tvingas offra sina barn, en son, som för sin
älskarinna glömmer fader och fosterland, en kvinna ställd
i valet mellan sin kärlek och sin religion eller mellan sin
ära och sin moderskänsla — se där några av de
hävdvunna motiv, som gång på gång förekomma i Voltaires
tragedier.“ Men just så är Leopolds drama byggt. Oden
har för statens väl brutit den förlovning, som hans son
Yngve ingått med hövdingen Asmuns dotter Thilda. För
att hämnas förbinder sig Asmus med “Pompé“ (d. v. s.
Pompejus) — konflikt mellan hämdbegär och
fosterlandskärlek. Thilda går in på förslaget — konflikt mellan
kärlek och hämndbegär. Yngve, som blir fånge hos Pompé,
ställes i valet mellan sin kärlek och sin plikt mot
fosterland och far. Pompé åter, som vet, att Yngve och Thilda
älska varandra, har att kämpa mellan sin kärlek och sin
ridderlighet — och så utvecklas det hela genom dessa
ständiga, invecklade kollisioner, som ställas upp nästan som
matematiska formler utan hänsyn till det irrationella i
människonaturen. Man möter därför aldrig ett enkelt och
naturligt utbrott av verklig känsla eller lidelse, utan blott
en — visserligen praktfull — deklamation om dessa känslor.
Och detta är Odens väsentliga brist, i förhållande till vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
