Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska prosadikten och Almquist. Den historiska romanen - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gjörwells älsklingsdotter, Britte Louise, hade ett svärmiskt,
känslosamt, poetiskt temperament, och det veka,
Rousseauanskt sentimentala, idylliska draget i sonens lynne är ett
arv från henne, medan åter det kritiska, skarpt
resonerande, väl ock ironiska torde vara ett arv från fadern, en
praktisk man av en gammal lärdomssläkt.
Almquist genomgick under barna- och ynglingaåldern
högst märkliga själsupplevelser, till vilka han återkommer
så väl i brev som i självbiografiska detaljer i sina
skönlitterära arbeten. En dylik kris inträffade kort efter
moderns död, då han var tretton eller fjorton år gammal.
“Vid denna ålder föll på en gång (inom några dars
förlopp) alldeles som en slöja över hela världen.
Naturen sjönk. Frågan om Gud vaknade och stod bister
för det unga sinnet. Satan var nu överallt omkring mig.“
Han antyder, att det var modern, den bortgångna, men
ändock närvarande modern, som uppväckte den nya lågan
hos honom, detta religiösa grubbel, genom vilket hela
världen då vart honom främmande.
År 1808 kom Almquist, femton år gammal, till
Uppsala, där han likväl, anmärkningsvärt nog, icke trädde i
någon beröring med de samtida unga vitterlekarne av
fosforistisk läggning; tidtals vistades han f. ö. på kondition
i Finland, där han gjorde bekantskap med en mängd av
tidens romaner.
Vid nittonårsåldern inträffade, skriver han själv, den
andra stora “natten“. Vid samma tid tillkom
bekantskapen med den tyska nyromantiken, vari han svärmiskt
uppgick. Men i hans författarskap skönjes likväl ingen
egentlig romantik förrän ungefär samtidigt med hans
flyttning till huvudstaden, 1815, då han inskrevs i
ecklesiastikexpeditionen — med Stagnelius som kamrat — och verkade
såsom medlem av det vid Arvid August Afzelius’ läroverk
av Dahlgren och några andra stiftade Manhemsförbundet,
en förening av lärare och lärjungar, i viss mån organiserad
som en orden.
Ungefär samtidigt kom han, som från mödernet hade
herrnhutiskt påbrå, under inflytande av swedenborgianismen
och var från 1817 medlem av det Swedenborgska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
