Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 45, den 9 augusti 1914
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KRONOFOGDENS BEFALLNING.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
KÖR upp på gårdsplanen!
— Inte finns det någon gårdsplan,
inte, muttrar skjutspojken och rycker
förargad i tömmarna. Det knastrar
under gräset angifvande att marken
en gång varit en sandplan. Hästarna
stanna själfmant framför trappan.
— Ohoj! Ohoj! ropar den resande.
Han stiger ur vagnen och slår på dörren med
käppkryckan. Han säger till skjutspojken:
— Ställ min kappsäck här.
— Ska jag inte skjutsa till hotellet då? frågar
pojken för fjärde gången. Se här är inte något
gästgifveri nu längre. Det har det inte varit på trettio
år fast skylten hänger kvar. För gumman är lite
fjollig, som man säger —
Den resande fortfar att slå. Han är en sextio års
man, men kraftig nog för att den murkna dörren
skall skälfva i sina gångjärn. Ändtligen öppnas den
af en gammal gumma som niger och niger —
— Jag vill ha rum.
— Det är upptaget, säger gumman. Skjutspojken
fnissar. Men den resande skjuter värdinnan åt sidan
och stiger in i en mörk förstuga.
— Hvar har ni bästa rummet? En trappa upp?
— Sanningen att säga herrn, så är det inte
städadt.
— Nå, då ska vi laga, att det blir städadt, säger
den envise herrn och stiger uppför trappan. Gången
däruppe är tämligen skum. Han öppnar några dörrar
på försök och finner slutligen den rätta. Han
träder in i ett stort frontespis-rum med två fönster.
Gardinerna äro fällda, han drar upp dem. Allt är i
ordning, sängen prydlig, spegeln betäckt af ett
flugskydd. Vatten i karafinen. Den resande nickar:
— Här är ju bra. Här stannar jag.
Gumman niger och ler förläget:
— Skam till sägandes finns här både loppor och
löss.
Här har du dina pängar, ge dig nu i väg, säger
den resande åt skjutspojken, som står och gapar
på det oanadt snygga rummet. Och hon madam
lilla ger mig en kopp mjölk. Ingenting annat. Se
så, se så. Stå inte här och fåna.
Pojken och gumman draga sig hastigt mot
dörren. Den resande vandrar fram och tillbaka, fram
och tillbaka. Han stannar framför spegeln, han
stannar framför skrifbordet, framför sängen, framför
byrån. När skjutspojken smackar åt hästarna,
vaknar han upp och stryker sig betänksamt öfver
ansiktet. Han tar af ytterrocken och lägger den öfver
en stol, hatten på bordet. Han går till dörren och
ropar ohoj, men märker genast att gumman står
och sneglar i dörrspringan.
— Nå, hvar har vi mjölken?
Gumman stiger fram och niger. — Skam till
sägandes så finns det ingen mjölk. Den resande
lägger handen på hennes axel och säger:
— Nu ska vi inte ha fler dumheter, madam lilla.
Jag såg en mjölkspann i köksfönstret. Se så marsch!
Han svänger henne om, och hon tassar tyst och
hastigt bort genom gången. Efter en stund
kommer hon tillbaka med en mugg mjölk, som den
resande tömmer i ett drag och på stående fot.
Under det att han ser på henne öfver muggkanten,
niger hon ännu djupare, snor in händerna i
förklädet ler förläget och säger:
— Skam till sägandes så är jag nog lite fjollig,
som man säger.
Den resande nickar uppmuntrande.
— Det vet jag, madam lilla. Det gör ingenting.
Bara hon kan hålla mjölken kallare. Förresten äter
jag frukost på hotellet. Och i kväll vill jag
ingenting ha. God natt med sig. Se så, se så, adjö.
Han skjuter henne ut och undersöker samtidigt
låset. Klinkan sitter på yttersidan, nyckeln inåt
rummet. Ingen regel. Han ställer sin käpp så att
den skall falla, om dörren öppnas. Därpå öppnar
han sin kappsäck, tar fram nattkläder och börjar
långsamt kläda af sig. Mellan hvarje plagg stökar
han omkring i rummet. Han pröfvar bädden. Han
drar ut alla lådor i bord, byrå, kommod. De
befinnas tomma, rena, försedda med hvitt något
gulnadt papper i botten. Han tänder ett ljus och
börjar undersöka golfplankorna. Men
sommarnattsljuset går illa samman med stearinskenet, hvarför han
släcker. Han sätter sig halfklädd i karmstolen,
lutar hufvudet bakut och blundar. Plötsligt får han
en idé. Han reser sig, smyger sig på tå till dörren,
öppnar den hastigt och sticker ut hufvudet.
Nej, hon stod icke vid dörren. För säkerhets
skull ropar han:
— Gå och lägg sig bara, gå och lägg sig:
— Jaha, jaha, flämtar det långt borta i gången
och fumliga, tassande steg ramla ut för trappan.
Han småler, stänger och gillrar på nytt med käppen.
Han tvättar sig, ömsar skjorta och kryper ned i
bädden. Han söker tvinga sig till sömn, sträcker
ut sig, ligger orörlig, blundar, söker reglera
andningen. Men det går icke. Han ligger en knapp
halftimma, springer åter upp och börjar vandra af och
an i nattdräkten. Slutligen drar han på sig byxorna,
sveper en plaid öfver axlarna och sätter sig i
karmstolen. Han halfsofver, nickar, somnar, spritter upp.
Ibland tycker han sig märka, att gumman står vid
dörren och fingrar på klinkan. Han ropar plötsligt
och ilsket: — Schas, schas! Och hör henne tassa
bort.
Natten är kort, solen sticker honom snart i ögonen.
Han gör långsamt och metodiskt sin
morgontoilette, tar hatt och käpp och stiger ned. Gumman
visar sig icke. Men när han kommit ut på den
gräsbevuxna gårdsplanen slås porten i lås bakom
honom. Han skakar på hufvudet men bryr sig icke
om att vända. Han går ut på vägen och vandrar i
i sakta mak den halfva fjärdingsvägen till byn och
hotellet, där han beställer frukost.
Värden stiger fram till hans bord och hälsar
småleende.
— Jaså, häradshöfdingen fick rum hos gumman?
— Jo. Men ni kan låta hämta mina saker i kväll
så där vid åtta, niotiden, Jag dröjer därborta dagen
öfver. Någon middag behöfver ni inte tänka på.
— Inte? Får man fråga, det är väl någon
särskild orsak...?
— Det är det. Som endast angår mig.
Värden bugar hastigt och försvinner.
Häradshöfdingen afslutar sin måltid utan brådska. Han
tänder en cigarr och beger sig på återväg, alltjämt utan
brådska. Tvärtom drar han på stegen, stannar då
och då och gräfver med doppskon i dikeskanten.
Men när cigarren är något mer än halfrökt, slungar
han plötsligt stumpen och påskyndar sina steg.
Framkommen finner han porten lika väl stängd
som dagen förut. Han knackar utan att få något
svar. Då går han rundt knuten till köksingången.
Halfva dörrspegeln består af glasrutor. Han trycker
in en ruta, sticker in handen och öppnar.
Midt på köksgolfvet står gumman och niger. Den
resande hälsar vresigt men gör henne icke några
förebråelser. Kom med upp på rummet, säger han.
Och gumman följer.
Han slår sig ned framför skrifbordet, torkar
glasögonen och sätter dem på sig. Gumman står midt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:46:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/15/0729.html
