Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 45, den 9 augusti 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på golfvet med händerna i förklädet. Då han ser
på henne, niger hon.
— Hör nu på, min gumma lilla, säger han
vänligare i rösten men befallande. Det här är ju ett
gästgifveri. Alltså bör här finnas en liggare med
gästernas namn.
— Den är nog bortkommen, den, svarar gumman
och niger.
Han fortsätter:
— Er far var gästgifvare. Han dog för cirka
fyratio år sedan. Är det inte så? Han tog lifvet af sig.
— Det vet jag inget om, säger gumman, det är
så länge sedan.
— Emellertid gjorde han det. Gå nu efter
resandeboken.
Gumman tvekar ett ögonblick, men när han
spänner ögonen i henne, vänder hon hastigt och
tassar ut. Häradshöfdingen förlorar ett ögonblick
sin domaremin. Han vrider sig oroligt i stolen och
tycks mest hågad att lämna platsen. Han andas
oroligt, beklämdt och stryker sig med händerna
öfver bröstet.
Det dröjer en stund, innan gumman återvänder.
Slutligen kommer hon med en stor
svartskinnsbunden, solkig bok, som hon lägger på bordet
framför honom, niger och återtar sin förra ställning med
händerna i kors under förklädet.
Häradshöfdingen öppnar tveksamt, håller permen
på kant.
— Säg — vet gumman, hvem jag är?
— Åja — jag kände honom nog på rösten.
— Nå, säger han och bläddrar igenom de första
bladen följande namnen med pekfingern. Vi äro
väl ungefär jämngamla, madammen och jag.
— Hon niger och krystar.
— Inte — inte är jag väl så gammal som
kronofogden, inte.
Fingret stannar och han ser upp på henne:
— Nu ska ni försöka att förstå en sak: Jag är
häradshöfding Carlin, son till kronofogden. Förstår
ni det?
— Jaha, joho, eftersom han så befaller.
Han frågar efter hennes årtal.
— 1842.
— Alltså, säger han, var ni tio eller elfva år.
Se här — här ha vi namnet.
Han böjer sig ned öfver boken som för att
granska en namnteckning riktigt noga. Det dröjer en
stund, innan han säger något. Rösten är osäker
och en smula suddig.
Hon minns nog hur det gick till. Berätta nu
riktigt utförligt. — Se så, se så, säger han och rätar på
sig, tar af glasögonen. Var nu inte orolig. Jag
har inte kommit hit för att ställa till bråk. Den,
som möjligen hade någon skuld i detta, finns icke
mer. Saken är den, att jag på gamla dar börjat
alltmer och mer fundera öfver detta. Till sist måste
jag få klarhet i det. Berätta nu!
Han märker, att hon så varligt jämkar sig mot
dörren. Då anlägger han sin strängaste domaremin
och slår handen i bordet.
— Genast, genast, kronofogden! Hon ville bara
stänga dörren. Hon stänger dörren och utan att
han märker det, stoppar hon nyckeln i fickan.
Se det var så, att kronofogden kom hit om
kvällen och far ville inte öppna.
— Hvarför ville han inte öppna?
Gumman niger.
Det vet nog kronofogden, att det inte var någon
vänskap från den tiden, då kronofogden friade till
mor, fast det var far, som blef vid henne. Det vet
nog kronofogden, hur han låg efter och klämde åt
far, så att han höll på att få gå från rörelsen —
— Nig inte så; där! säger kronofogdens son.
Förrästen är det inte det där käringsladdret jag vill
höra. Berätta nu, hur det gick till. Din far släppte
in honom till slut?
— Se, han slog så hårdt på dörren. Alldeles som
i går kväll. Och så sutto de här på rummet,
förstås, och jag bar upp brickan med dricka. Här
sutto de och spelade och mor satt i salen här
inunder och nystade garn och jag höll ändå i
härfvan. Och det blef ett väsende. Och far kom ned
alldeles blodig i ansiktet. — Hvad har nu skett?
sa mor. Just de orden. Men far sprang till stallet.
— Hvad gjorde han i stallet? Gömde han något?
Gumman niger och niger.
— Se hur ska jag veta det? Nej se det kan jag
inte veta.
— Nå vidare? Han kom väl tillbaka?
— Jo, det gjorde han nog med detsamma. Och
mor frågade: Hvad har ni nu gjort? Och far sa
som sanningen var, att de hade spelat kort; och
nu hade fogden inte ett öre kvar i kronokassan.
Utan nu ville han taga alltsamman tillbaka och
därför slog han far. Men far skrattade så nöjd så,
fast han var slagen.
— Och min far? Kronofogden?
— Kronofogden? Ja, inte vet jag det. Men han
ropade i trappan, att far skulle komma upp. Och
far gick upp. Och lite efter blef det väsen igen,
och far kom nedramlande och såg så illa ut med
blod öfver allt. Men glad var han ändå. Och
kronofogden kom också in, och frågade om far inte
ville ge honom pängarna. Nej, sa far. Då lofvade
kronofogden att gifva far revers på summan och
en tredjedel till, om han bara finge pängarna. För
det var kronans. Nej, stölden får du stå för, sa far.
Och mor kom till och sa: Nu slåss ni inte mera.
Det tänker jag inte heller, sa kronofogden. Men
jag stod bakom kakelungnen hela tiden. Och far
var så nöjd, att han gömt pängarna. Men
kronofogden kom tillbaka genast och sa: — Nu frågar
jag dig David för sista gången. Och far sa nej.
Då frågade kronofogden var far hade sin bössa.
Tyst nu, sa mor, och inte mera! Men far pekade,
att bössan hängde i förstugan. Då gick han dit.
— Er mor? Gjorde hon ingenting, inte ett försök?
— Far höll i henne, se. Och jag stod hela
tiden bakom kakelugnen. Men han stack in
hufvudet och grinade illa som en häst. Då blef mor
stilla hos far, för hon trodde att han skulle skjuta
oss alla. Men kronofogden sa det där och inte
mera —
— Hva sa han?
Gumman lägger hufvudet på sned och
småskrattar illmarligt, försmädligt!
— Jaså, han vet inte det heller?
— Nej, nej, — hva sa han?
— Han sa bara så här: Har frun så mycket
heder i sig som hon hade förr i tiden, så spikar hon
fönster och dörrar och bränner nästet med mus
och man. Ackurat så, kronofogden, ord för ord
för jag stod bakom käkelugnen.
Plötsligt knixar gumman till och niger ända till
golfvet.
— Nå — nå — säger häradshöfdingen. Och
sedan? Gumman blir besvärad. Det vet väl
kronofogden bäst själf! Jo, han vet nog, hvad som
skedde, men nu vill han ha reda på detaljerna.
Gick han upp hit på rummet? Det gjorde han, ja.
Och vi hörde, att han tvätta sig först i fatet
därborta. För han hade blifvit smutsig, då han slogs
(Forts. å sid. 719).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
