Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutningsperiod - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leken till eget land förenas med sympati och aktning även för
andras.
Denna nyvaknade nationalkänsla återfinnes hos alla samhälls-
klasser, minst hos frälsemannen, mest hos bonden, vilken, så snart
han hade en ledare, var färdig att gripa till vapen mot tyskar och
danskar; den finnes ock hos det fåtaliga, undanskjutna svenska
borgarståndet, och ett uttryck härför ha vi i den fordran, som borgarna
framställde samt även genomdrevo strax efter slaget vid Brunke-
berg: att städernas borgmästare och råd icke skulle såsom hittills
utgöras av hälften tyskar och hälften svenskar, utan endast och
allenast av inhemske män. Samma stämning möter oss ock hos
kyrkan och dess representanter, så ofta än ledarna kunde tillhöra
unionspartiet. Den visar sig bl. a. i beslutet att upprätta ett natio-
nellt svenskt universitet, den visar sig ock i den andliga institution,
som under denna tid var den ledande, i Birgittinerorden, ty trots
allt var det dock ett nationellt bildningsarbete, som utfördes inom
klostrets murar, och bakom entusiasmen för den heliga Birgitta låg
också en icke så liten portion nationalstolthet. Denna känsla kommer
fram även i den nya litteratur, den historiska, som skapas under
denna tid och skapas under kyrkans hägn. Icke blott att det historiska
intresset över huvud sammanhänger med nationalitetsmedvetandet,
utan denna känsla är den röda tråden i alla våra gamla krönikor.
Folkungatiden hade snarast varit en kosmopolitismens tid, och Unions-
de båda ledande makterna, ridderskapet och kyrkan, voro i varje
fall fullt kosmopolitiska. Unionstiden betecknar nationalitetens reak- tiden,
tion häremot. Men den nya tiden reagerar också i ett annat av-
seende mot den gamla. Ett nytt stånd träder nu fram och blir det
ledande. Ty folkungatidens hade överlevat sig själva. Ridderlig-
hetens tidsålder började sent i Sverige och blommade hastigt ut.
Redan hos den lysande hertig Erik hade skuggsidorna hos det nya
idealet gjort sig gällande: tro och heder hade han föga respekterat,
och med hänsynslös själviskhet hade han sökt främja sina egna fördelar.
Unionstidens stormän gå ännu längre i denna riktning; alla ledas
de av den simplaste egoism, och denna egoism förskönas numera
icke ens av någon chevaleriets yttre fernissa. Entusiasmen är borta,
och endast den trumpne, brutale och simple rovriddaren återstår.
Den ridderliga litteraturen från den föregående tiden lever väl kvar,
men endast dess form, ty den anda, som förut fyllt denna, folkunga-
tidens religiösa svärmeri och dess ridderliga hänförelse, har nu fått
vika för den nya tidens nyktra, prosaiska livssyn.
På samma sätt är det med den kyrkliga litteraturen — hänförelsen
är borta, Petrus de Dacias och Birgittas dagar äro förbi. I kloster-
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
