Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Verelius och den isländska renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rugman, på färd från Island till Danmark tillfångatagen och förd
till Sverige, där regeringen på bästa sätt drog fördel av sitt byte.
Rugman anställdes i svensk tjänst och sändes 1661 till Island för
att samla handskrifter. Han återkom med en rik skörd, som över-
lämnades till det kort därefter inrättade antikvitetskollegiet, vars
samlingar sedermera ytterligare ökades genom andra islänningars
försorg — trots det att den danska regeringen, avundsjuk över den
svenska statens förvärv, förbjöd utförseln av gamla handskrifter
från ön.
Verelius. Nu hade man således ett rikligt material, och den närmaste upp-
giften var att bearbeta detta. Även här grep Magnus Gabriel De
la Gardie in med sitt livliga intresse för svensk forskning, och genom
hans bedrivande utnämndes Verelius 1662 till »professor i antikvi-
teterna» — den förste i vårt land, som innehaft en dylik syssla och
på 250 år också den ende. Fem år därefter eller 1667 genomdrev
De la Gardie inrättandet av antikvitetskollegium för vården av våra
fornminnen och bearbetandet av det nya material, som redan samlats
och som man i framtiden hoppades finna.
Den, som har den huvudsakliga förtjänsten av att först hava be-
gagnat detta material, var den nye professorn i antikviteterna.
Olof Verelius var född 1618 och hade efter några års studier i
Uppsala begivit sig på en längre resa till utlandet, där han särskilt
studerat »de utländska göternas» historia. Hans intressen voro vid
denna tid delade mellan de klassiska studierna och de nordisk-
antikvariska. De senare togb snart överhanden — såsom synes av
hans troligen kort efter hemkomsten skrivna arbete Epitomarum
historiæ svio-gothicæ libri quatuor (tryckt först i73°)> där han
ännu står kvar på den äldre skolans ståndpunkt, utan att hava på-
verkats av den sundare metod, enligt vilken de klassiska filologerna
arbetade. Verelius börjar pliktskyldigast sin historia med Jafets son
Magog och fäller kort därefter det klassiska yttrandet: »det vore
icke mer än rätt, om våra lagars straff drabbade den brottsliga
djärvhet, som tillåter sig att sätta så många ryktbara författares
sanningskärlek i tvivelsmål och stämpla annalernas vittnesbörd såsom
löjlig godtrogenhet och villfarelse. Jag skulle vilja, att man i deras
hårda panna slog de stenblock, som hos oss finnas ristade med
runor, vilka de efterlevandes kärleksfulla hågkomst i hembygden
ristat åt de fränder och bröder, som stupat i Moesien, Grekland
och Lombardiet.»
Dylika yttranden ådagalägga, att Verelius var en man, som var
fullt skickad att under den barska karolinska tiden taga vård om
våra fornminnen och hävda deras betydelse mot tvivelsjuka hjärnors
H2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
