Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gjörwells tidningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fallet kan man säga, att Hadorph och Peringskiöld i honom fingo
en efterboren lärjunge. Gammalmodig var han också däri, att hans
smak var tysk och icke fransk, liksom ock hans bildning. I ett
annat avseende pekar hans läggning över på framtiden. Han var
alls icke ortodox, ehuru han hyste en stark avsky för de nya
upplysningsidéer, som nu började spridas, och t. o. m. Holberg var
honom alldeles för modern. Dennes Moraliska tankar, som eljes
voro så populära, karakteriseras av Gjörwell såsom »en bok, full av
skadliga principer». Gjörwell är i stället en av de första representanter,
vi hava för den känslosamhet, som skulle bliva så kännetecknande
för 1700-talets slut. Inom litteraturen är han den förste sekteristen.
Redan omedelbart efter sin första nattvardsgång hade han fått en
religiös »raptus»: »det ljus, som då uppgick i min själ, och den
himmelska frid, som då alldeles intog och förändrade mitt hjärta,
kunna ej med penna och bläck beskrivas». Dessa första intryck
kommo från pietismen, men för denna i dess mera stränga, lagiska
form låg knappt Gjörwells naturell, och då han vid tjugoårsåldern
gjorde bekantskap med den mera tårmilda herrnhutismen, fann han
den religiösa miljö, som bäst passade för honom. Herrnhutismen
var icke någon surmulen, dyster religion, och Gjörwell var en
översvallande optimist, som njöt av hela tillvaron. Han njöt av naturen,
fällde tårar av rörelse över dess oskuld och skönhet, han njöt med
samma känslosamhet av familjelivet, naturen var för honom en
pastoral, familjen en idyll, vänskapen blev för honom en kult, som
han utövade med en sentimentalitet, som ofta slog över i det komiska,
och hans religiositet var idel glädje, rörelse och tårar, men glada
tårar. Gå vi honom närmare in på livet, så märka vi dock snart,
att de religiösa intressena för honom endast voro intressen i andra
hand och att gamla handlingar och brev dock upptogo den största
platsen i hans hjärta. Natursvärmaren hade det aldrig så idylliskt,
som då han satt vid sitt skrivbord, omgiven av bokhyllor, manuskript,
brev och tidskriftsartiklar.
Sådan var den Gjörwell, som vid tjugo år kom till huvudstaden
för att där söka slå sig fram. Han började på det vanliga sättet,
såsom informator, och höll på därmed några år, men redan innan
han slutat såsom sådan, hade han 1755 blivit antagen till amanuens
vid kungl. biblioteket; och nu hade han kommit i sitt rätta element.
1764 steg han visserligen till vice bibliotekarie, men längre i befordran
kom han aldrig. Det var heller icke biblioteket såsom ämbetsverk,
som roade honom, utan dess bokskatter, och i själva verket var
Gjörwell den borne litteratören. Semper scribens usque ad mortem
borde hava varit hans valspråk. Han har ständigt pennan i hand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
