Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Historia och fornforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många Bibliotek och Magazin avtryckte han historiska handlingar i mängd,
till en stor del ur privata arkiv. Andra dylika samlare och urkundsutgivare
voro Samuel Loenbom, som likaledes var ytterligt flitig, Erik Ekholm och
även Olof Celsius, vars 1750 började disputationsserie Monumenta
politico-ecclesiastica är av denna art — de meddelade dokumenten stamma från den
Palmskiöldska samlingen. I viss mån kan det ju sägas, att dessa utgivare
återupptogo Hadorphs, Örnhielms och Peringskiölds verksamhet. Men de stå
i en väsentlig punkt tillbaka för dessa äldre. Handlingarna samlades och
publicerades alldeles på måfå, allt efter som utgivaren fått tag i dem, de
angå de mest heterogena ämnen och hava därför för forskningen blivit till
ganska ringa nytta, ty vem kan veta, om en handling händelsevis är tryckt i
det eller det magasinet? Avtryckens diplomatiska noggrannhet lämnar även
mycket övrigt att önska. Men att dylika publikationer kunde tryckas och
tydligen hade en relativt stor läsekrets, visar, att man på 1750-talet likväl fått
ett ganska starkt historiskt intresse.
De sista rudbeckianerna.
Detta urkundssamlande var ett arv från stormaktstiden. Ett annat
var det antikvariska intresset. Redan under frihetstidens första år
hade väl tron på Rudbecks luftiga teorier börjat vackla. Men
Atlantican hade ännu sina entusiastiska beundrare, och på landsbygden
funnos fortfarande många gamla präster, som hade den sanna
antikvariska tron. Så anmälde en prost i Hälsingland 1762, att han i
sin socken funnit benranglet av en jätte. Benranglet var tolv alnar
långt, »huvudet var större än ett lagom ämbar», och »man kunde
sticka bägge knytnävarna på en gång i vardera ögonhålet». När
denna skrivelse föredrogs i rådet, funno »deras Excellenser denna
berättelse vara av en sådan beskaffenhet, att den förtjänar närmare
undersökning», och två av antikvitetsarkivets tjänstemän fingo
verkligen order att resa till fyndplatsen. Men även inom vetenskapen
hade rudbeckianismen sina försvarare.
Göransson.
De mest bekanta äro de förut omtalade Johan Göransson och Eric
Julius Biörner. Den förre, en fattig bondson, född 1712, hade sent
börjat studera, men kom 1744 till Uppsala, där han två år senare blev
prästvigd. Han var då redan ursinnig rudbeckian och hade samma år,
1746, dokumenterat sig såsom sådan genom tvenne arbeten. I det ena,
De genealogia regum Suioniæ, hade han t. o. m. överträffat
läromästaren, i det han lett upp de svenska konungarnas stamträd ända
till Jupiter och Saturnus. Det andra arbetet — De yfverborne
etlingars eller sviogöthars ok nordmänners Edda — är den första
upplagan av ett bland Uppsalabibliotekets allra värdefullaste
manuskript, Codex upsaliensis av Snorraeddan, och enligt Schlyter lär
texten icke vara så illa utgiven. I varje fall var det en förtjänst
att hava gjort denna viktiga handskrift bekant, ty förut fanns
Snorraeddan blott i Resenius’ efter Köpenhamnsmanuskripten utgivna
text (1665). Men de möjliga förtjänsterna motvägas av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0182.html
