Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är nu en stilla och gudfruktig man, vilken slutat såsom advokat,
som hatar sitt första hantverk, ångrar och beklagar, att han brukat
sådana rävstreck, och tyckes vilja giva åt Gud det, han tagit från
människor. Den femte är en köpman, som kallar sig Patriot, en
ärlig och förståndig man, som rest mycket i ungdomen och som
förstår såväl Sveriges som andra staters intressen, handel och
manufakturer.
Vi känna igen sällskapet från Spectator. Vi hava juristen och
köpmannen; Sir Roger och kapten Sentry, lantadelsmannen och krigaren,
ha blivit sammanslagna till en person, Hiertskott; Hiernbrott har
en viss motsvarighet i Mr Spectator själv, och i Ehrenmenuet hava
vi en osammanhängande kopia av Will Honeycomb. Vi känna,
som sagt, igen sällskapet, men huru har detta icke förändrats! Hos
Steele äro de människor ur livet med sina svagheter, sina löjligheter,
sina tilltalande egenskaper, hos Dalin däremot abstrakta
dygdemönster, idealfigurer från den utilistiska frihetstiden — något, som
också kommer fram i deras namn. För övrigt stå de i en viss
opposition mot sig själva. Soldaten är icke soldat, utan lantbrukare,
juristen avskyr sitt yrke, och pedanten är icke pedant, utan en
utpräglad utilist. Ingen av dem äger den humor, som gör de engelska
spectatorsfigurerna så levande och så tilltalande. I det följande kan
Dalin ej heller använda dem. De uppträda väl i början några gånger,
men utan individuella drag, och redan i det 28:de arket fann Dalin
för gott att skicka hela sällskapet på brunnsresa för att bli av med
det. I den första årgångens sista ark avlivar han alla: de ha skilt
sig vid mig och säga, »att jag nu är utlärd och att jag härefter väl
kan vara auktor själv. Hela 1734 skall jag ensam tala med det
allmänna.» Detta lån var således ett misslyckat grepp av Dalin.
Men det kan ifrågasättas, om den svenska publiken då ännu var så
bildad, att den skulle hava kunnat sentera en så fin humor som
Steeles och Addisons.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
