Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bonden. Gossarna växte upp, slogos med grannpojkarna och sins
emellan, »än strök Walmar till brodern, att han tumlade under
bordet, än fick han en släng, att han kippade efter andan», och
en träta »om smörhålan i grötfatet kunde titt slutas med blod och
hårtofsar över hela golvet. Detta såg Himmelen och antvardade
dem i sin trogne sven Hilmers händer, som över dem fick
förmyndarrätt och makt att leda och styra dem efter bästa vett.
Piltarna visste ock intet annat, än att Hilmer var deras far, ty med
lek och bannor, stryk och gåvor blev han god buss med dem, och
glädjen stod i taket.» Slagsmålen mellan gossarna upphörde
dock icke, ehuru Walmar var ganska fredlig, »höll sig mest vid
jorden och var ej född till främsta ordet i laget. Med en god
smörgås och en fårbog var han avspisad, och hans styrka var nyttigare
än hans rådslag.» För att emellertid göra slut på deras trätor sade
Hilmer en dag: »Barn, vi vilja göra lag emellan oss, och den,
som bryter däremot, skall vara vars mans niding». Så fick man
en lag, »Hilmer, som hade yppersta omsorgen om hela gårdens ägor,
fick vissa härligheter till evärdeligt öde och gårdens räntor till
underhåll», Walmar hade väl sina hagar och jordtorvor, »men han
lät Hilmer styra efter godtycke och var nöjd, när han fick spisa
sig mätt och sova sin goda lur». Hjalmar däremot var ofta ute
på äventyr och basade upp grannarnas odygdiga barn, som gjorde
skada i ärtåkrar och trädgårdar.
Emellertid beslöt Hilmer »med brödernas samtycke att taga en
vis man till sig, Minnur benämnd, den han rådfrågade i alla
tänkvärdigaste mål in- och utomgårds» — i sagan ha vi således kommit
så långt, att vi lärt känna fyra av de handlande: Hilmer (konungen),
Minnur (rådet), Hjalmar (adeln) och Walmar (bonden). Nu
uppträda även de båda återstående stånden.
En gång började man klaga på gården Kiämpenäs: »De hade
intet salt. Utom dess fattades dem ett och annat smått till
nödtorften, som borde inskaffas. Vem skulle påtaga sig den sysslan?
Walmar, som uppspände ögonen, när sådana frågor förehades och
det kliade i kakstaden», gav så anvisning på sin son Birger: »han
kan tillbringa oss, vad vi behöva och vara vår skaffare. Rättså.
Birger blev då erkänd i fostbrödralaget under Hilmers
förmynderskap, men med villkor, att om han ej var dem en trogen skaffare,
utan tog oskälig vinst eller hade hemligt förstånd med grannarna
till att tömma Kiämpenäsets skatter eller bedrog Hilmer o. s. v.,
skulle han skamstyvas och utköras.»
Snart tillkom ännu en på gården. Hilmer fann, att de
allesamman voro gudlösa hedningar, och bad därför Himmelen om en man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
