Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kunde undervisa dem. Denne, Theodorus, kom och hade det
till en början ganska svårt. Men det dröjde ej länge, innan det
betydligt bättrade sig, »Hilmer gav honom stora skänker och byggde
honom tempel. Hjalmar gick ingen afton till sängs, förrän han
givit något mynt, hus eller täppa av sina ägor, Birger kom aldrig
ur båten utan att bära honom pundvaror eller rökverk, och
Walmar tordes aldrig äta utan att fråga honom om lov.» Men av de
goda dagarna blev Theodorus — alldeles som Swifts »Lord Peter»
— mäkta stinn och högfärdig, han lät kalla sig Hans Nåd
Theodoridorus, blev alldeles odräglig, och tack vare hans galenskaper
blev det full oreda på gården. Grannen, Dan den lille, gav sig i
kompani med honom, slog ihop hemmanet med sitt eget, släpade
vad han kunde från Kiämpenäs till Vitala, skuffade Minnur,
Hjalmar, Birger och Walmar, och till råga på olyckan låg Hilmer sjuk
utan hopp. Då togo Hjalmar och Walmar mod till sig, körde bort
Dans fogdar från gården, och nu blev Hilmer frisk igen. Denne
tog därpå Theodorus i grundlig upptuktelse. Han fick lämna igen
alla de gods, som Hjalmar skänkt honom, men när han det gjort,
började Hilmer besinna, att Theodorus ej varit rätt klok och ej
rådde för alla sina dårskaper, »därföre lät han honom svettas,
åderlåtas och — jag tror — trépaneras, varigenom han blev hel och
hållen ändrad och omskapad till sinne, meningar, åthävor, tal och
ända till kläderna, så att ingen kände igen honom». Nu blev det
en god tid för Kiämpenäs, men om aftnarna, »när Hilmer satt i
dryckesbänk och var vid lustigt mod, skänkte han Hjalmar ett
ängstycke, en åkerbit, ett skogshult» etc., så att hans ägor till största
delen gingo över till Hjalmar. När det gått så långt, ångrade han
sig, kallade de andra till sig och frågade, om icke allt det de ägde
hörde honom till? Då Minnur och Hjalmar tvekade i svaret, blev
Hilmer »kort för huvudet och slog den skarpsynte Minnur i synen
med handsken, att han blev blind en hel månad, och från Hjalmar
tog han icke allenast det han givit honom utan ock mera därtill,
så att mannen måste äta ost och bröd och dricka vatten till
middagsmåltid.»
Till slut ändas dock allt till ömsesidig sällhet. Vid en våldsam
ritt i Norrsvidian stupade hästen under Hilmer, så att han bars
hem såsom död. Jag visste väl — sade Minnur — »att leken skulle
så lyktas». Men så öppnade de ådern på Hilmer, »att han något
kvicknade», och han »förklarade då en gång för alla Hjalmar,
Theodorus, Birger och Walmar för myndige och självrådande, så att han
aldrig till något skulle tvinga dem, utan skulle de var tredje vecka
samlas i hans kammare att överlägga med honom om tillståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
