Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut- och inomgårds. De däremot erkände Hilmer för sin fader och
huvud, sättandes Minnur till att råda honom.» Och så slutar sagan
med en påminnelse: Give Gud, att självsvåldet inte ännu en gång
må kasta svenska män under ut- eller invärtes ok »eller i det elän-
det, som var innan Hilmer kom. Lyckan är, att Hilmer nu ingen
annan ro har än barnens välfärd.» Och fosterbröderna tillägga:
»Om Hilmer och vi leva som en man och ett hjärta, skall ingen
granne kunna annat än vörda vår gård, och vi själva löpa då aldrig
som vilda får utan herde».
Politiken i Argus.
Jag har utförligt uppehållit mig vid denna saga, för det första
därför att vi här hava den fullt utbildade stilisten Dalin. Han har
onekligen på ett ypperligt sätt lyckats tillägna sig Swifts realistiska,
åskådliga framställningsform. Innan vi ännu ana allegorien,
intresserar oss — liksom i Tale of a tub — själva berättelsen för dess
egen skull. Så inser man, att det hela är en allegori, och detta
ökar naturligtvis intresset, särskilt som figurerna förträffligt förstå
att bevara sin mänskliga karaktär. Men sagan är av intresse också
ur en annan synpunkt än stilens. En förut mycket diskuterad fråga
var denna: var Argus också ett i viss mån politiskt organ? Efter
Martin Lamms skarpsinniga undersökning torde de flesta nu vara
ense om, att Argus verkligen hade en politisk tendens. Det är
sant, att man icke har lätt att upptäcka den. I våra dagar spelas
politikens olika melodier av bullrande orkestrar; under frihetstiden
däremot kunde pressen på sin höjd viska. Allmänheten ägde
därför en oerhörd hörselskärpa att upptäcka anspelningar, en förmåga,
som vi sakna, att läsa mellan raderna, och därtill kommer, att vi
numera ej äro så inne i intrigspelet i rådet och vid riksdagen, att
vi kunna uppfatta de skickligt dolda allusionerna. Lamm anför
ett belysande exempel på en dylik journalistik under frihetstiden.
Dalin skrev i Argus en artikel om bruket av skiljetecken —
således ett mycket oskyldigt ämne, — och där förekommer en också
mycket oskyldig bit om kolon:
Colon tecknas med två prickar, således (:), och brukas vid ändan av en
föregående utlåtelse, som kräver något efterföljande, t. ex. Capriol: Nej, det gick
inte an. Capriol: Jo, det gick stolt. Än en Capriol: Fy, det gick som det
kunde, jag är matter nu. (Det exemplet kunde lämpas till en orolig medlem
i ett rike, som nu med ett upptåg, nu med ett annat börjar apspel till sin
äras upphöjande.)
Censor måtte icke hava observerat denna förgripliga sats, som
hela allmänheten däremot senterade. Horn hade kort förut för att
stärka sin ställning avsagt sig sin plats såsom kanslipresident,
konungen och två stånd sökte få honom stanna, men två stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0421.html
