Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Creutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Camilla. Hon sjunker död ned, och Atis, som förgäves sökt suga
giftet ur såret, segnar ned vid hennes sida. Men i det kritiska
ögonblicket röres »det stränga ödet» och väcker Camilla åter till
liv. Under blixt och åska uppenbarar sig Diana och förlåter sin
prästinna:
Din låga är så ren, att hon naturen hedrar.
Att älska är en drift, som hjärtat ej förnedrar,
Jag känner ingen dygd, som onaturlig är.
Fäster man sig vid själva händelseförloppet, stöter man på idel
gamla klichéer. Början, då de unga älskande träffas vid en stor
religiös fest och ögonblickligen förälska sig i varandra, var ett av
de vanligaste motiven i den sengrekiska romanen, Camillas orm
stammar från Eurydike-sagan, Atis’ ofarliga dödssprång från Aminta
o. s. v.; andra lån från The seasons, Henriaden och Eneiden hava
påpekats, men dylika klichéer voro så vanliga inom all
herdediktning, att man ej kan säga, varifrån Creutz närmast hämtat dem, och
i själva verket äro de i stil med diktartens hela karaktär. Sådan
vi möta pastoralen hos Creutz, tillhör den, liksom författaren själv,
en gammal aristokratisk släkt med många anor och många minnen,
som här vända tillbaka. Stamfadern hade varit bonde, men genom
generationers fortgående förfining hade detta ursprung så gott som
utplånats, och 1700-talets pastoral är en förklädd hovman i
sidendräkt och med förgylld krumstav, vilken endast lekte herde, liksom
han någon gång kunde leka hjälte. Den tid, inom vilken pastoralen
spelar, är den »gyllene åldern» och dess Arkadien ett drömt
fantasilandskap, som tagit färg av Greklands öar, av Theokritos’ Sicilien
och Vergilius’ Mantovatrakt. Bland lammen röra sig lejon och
pantrar, i parkerna växa myrten och lager, ängsblommorna dofta
som parfymer i en boudoir, och herdinnans naivitet har över sig en
haut goût av rokokodamens koketteri.
Och dock låg det även allvar bakom denna lek. Pastoralen är
ett uttryck för rokokotidens kulturtrötthet, för dess längtan bort
från verklighetens värld till natur och oskuld, för samma längtan,
som tog sitt våldsamma genombrott i Rousseaus discourser — det
genombrott, som hos oss kom först på 1780-talet. Den sats, som
Creutz’ dikt förkunnar, är likaledes densamma, som proklamerats,
av Rousseau: naturens och kärlekens rätt. Men dikten griper ock
tillbaka i tiden. Läs — säger Martin Lamm — »vilken som helst
av dessa stormande bekännelser eller dessa fint nyanserade
teckningar av hjältens och hjältinnans själstillstånd; de röja alla
omisskännligt den store läromästaren: Racine». Även detta var hos
oss något nytt. Dalin hade i sin Brynilda sökt imitera Racines fina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0572.html
