Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Creutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
psykologi, sökt teckna denna »stora» kärlek, som Racine skildrat i
sina tragedier, men han hade grundligt misslyckats både som
psykolog och såsom verskonstnär. Creutz kom blott två årtionden
därefter, och han lyckades. Trots all onatur äro hans Atis och
Camilla dock väsen av samma art som Racines hjältar och hjältinnor,
de äro fyllda av dessas stora passion, den enkla, överskådliga
kompositionen med blott två huvudpersoner är ock den racineska
tragediens, och språket äger ett musikaliskt välljud, som förklarar den
enstämmiga förtjusning, med vilken samtiden mottog denna dikt. I
detta avseende är språnget från Dalin och fru Nordenflycht det
största i hela vår litteratur.
Saga.
Creutz’ troligen sista dikt före avresan till utlandet var Daphne.
Stycket kan betecknas såsom en »conte» och den första
självständiga inom vår vitterhet, ty Triewalds och Werwings voro blott
översättningar från franskan. En förstudie härför var Creutz’ i det
första bandet av Witterhetsarbeten införda Saga — frihetstidens
måhända mest graciösa poem. Det är en fabel, som handlar om
tvenne svalor, men dikten har intet av de Gyllenborgska fablernas
träaktighet eller de La Fontaineskas filistermoral. I stället verkar
»Saga» såsom en liten förtjusande rokokocamée. De bägge
svalorna äro tvenne ytterst sedesamma »jungfrusvalor» — så
sedesamma, att man i skogen sade: »Mitt barn, bliv ärbar som en
svala». Och därtill voro de vänner i liv och död. Så kom »en
unger Vippstjärt», som gärna höll till i dåligt sällskap, men tyvärr
hade »en ganska näsvis fägring, varmed han honors dygd bedrog»*
och han inbjöd de båda svaljungfrurna till en konsert:
Två näktergalar, fyra starar,
En steglits för musiken svarar,
Och jag slår takten med min stjärt.
Oförsiktigt nog antogo de bägge svalorna inbjudningen, och
damer som de voro, kunde de ej alldeles försumma toaletten. Hela
dagen tillbringade de med att »pilla fjädrarna i ordning», och i sin
vänskap blev var och en förtjust över den andras fägring. Så flögo
de till konserten. Men den ville Vippstjärt inleda med en dans.
En dans? Vad skulle ej den onda världen säga, om den fick veta,
att vi haft ett så syndigt nöje! Vippstjärt var emellertid både
vältalig och öm, och »en svala alltid blir en svala, fast hon med andakt
tar ett hopp». De bli således bevekta, Vippstjärt dansar både med
den ena och med den andra, suckar och suckar icke förgäves. När
sedan de bägge väninnorna blivit allena, förtro de sig åt varandra:
»Tänk, Vippstjärt ömhet för mig har. Hur skall man denna fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0573.html
