Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berch och Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också framkastat den gissningen, att Wallenberg här skulle vara
påverkad av Sterne. Det är möjligt, men jag tror det knappast.
Kronologiskt stöter det visserligen ej på några svårigheter, ty Sternes
båda arbeten Tristram Shandy (1759—1767) och Sentimental journey
(1768) äro äldre än Min son på galejan, och Wallenberg kan mycket
väl vid sitt besök i London på sommaren 1769 hava köpt dessa
böcker. Men stilen är, så vitt jag kan finna, alls icke lika, heller
icke någon episod eller situation, och Wallenberg nämner aldrig
Sternes namn. Såsom karaktärer hava Sterne och Wallenberg
egentligen blott en enda likhetspunkt: båda äro starkt subjektiva
författare, som i själva verket blott skildra sitt eget själsliv. Men denna
subjektivism låg i hela tidsströmningen, hos Young, Sterne, Rousseau,
hos fru Nordenflycht, Wallenberg, Lidner och Thorild, och den
yttrar sig alldeles olika hos Sterne och Wallenberg. Sterne var en
pjunkande, preciös, sjukligt egenkär herre, som koketterade med
sina subtila känslor och framför allt var angelägen om att framställa
sin personlighet i så fördelaktig dager som möjligt. Wallenberg
däremot är manlig, genomsund, målar sig själv snarare i svart än i
vitt, är varken kokett eller egenkär, och det självporträtt, han ger,
ger han fullkomligt omedvetet, utan att han själv märker det.
Sternes framställning kännetecknas av de oändliga digressionerna;
när Wallenberg skall berätta, gör han det raskt och förirrar sig icke
från ämnet. Likheten mellan båda synes mig således besticka sig
därtill, att båda skrivit »sentimental journeys», och till ett drag,
som återfinnes i en hel tidsrörelse.
Några förebilder har han knappast haft, och hans stil är ett
uttryck för hans egen, originella personlighet. En författare — skriver
han — »kan icke dölja sig själv på papperet. Hans temperament
sticker fram uti allt, vad han skriver. Ni skulle snart tänka, att
han doppar pennan i sitt eget blod.» Och han tillägger: »ostindiska
resebeskrivningar ha vi till överflöd; vi skulle jag trampa spåren
efter hundrade? Nej, jag skall öppna mig en egen väg». De
skeppspräster, som följt med ostindiefararna, hade ofta varit Linnés
lärjungar. Wallenberg däremot var icke naturforskare, och han
skämtar ganska roligt med sin okunnighet och sitt bristande
intresse. När skeppet låg utanför Norge, stego Wallenberg och några
andra i land på en liten holme, och jag — berättar han — »fick
lust att bli naturforskare. Bland rara stenar fann jag här vår svenska
gråsten. Utav fåglar flögo här skockvis de så kallade fiskmåsar, och
den märkvärdigaste växt, jag råkade, var den evigt grönskande
juniperus eller enrisbusken.» Hans »rön» voro således högst
märkvärdiga, och flera av dem hade han funnit bekräftade »hos den lärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
