Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själv hade han aldrig varit kär, och kärleken kunde han ej skildra;
lika litet låg sentimentaliteten för honom. Han hade kastat sig
på en diktart, som alls icke passade honom. Brynilda är därför
grundligt misslyckad. Men då man bedömer detta drama, bör man
erinra sig, att det dock var ett ungdomsarbete och således sämre,
än det skulle hava blivit, om det skrivits några år senare. Ett annat
blott påbörjat drama, Cato, som förmodligen härrör från 1740-talet,
står i språkligt hänseende åtskilligt högre och har en verkligt god
vers. Och en betydelse bibehåller Brynilda alltid. Det var det
första försöket att på svensk scen omplantera det fransk-klassiska
dramat. Att detta försök slog så illa ut, var till sist kanske mindre
Dalins eget fel än hela tidens. Först med Creutz blev svenskan ett
kulturspråk, och tragediförfattaren Dalin kom för tidigt. Uppgiften
var honom övermäktig. Men genom sitt försök banade han dock
vägen för den följande tidens större språkkonstnärer.
Översatta tragedier.
Över huvud tyckes Svenska skådeplatsens publik icke haft sinne för
tragedien. Så vitt man av annonserna kan döma, uppfördes på Bollhuset blott
följande översättningar: Voltaires Brutus 1739, Corneilles Cid 1740, hans Horace
och Pradons Regulus 1741, 1743 Voltaires Mort de César, 1744 Racines Athalie
och 1745 hans Andromaque eller rättare Gyllenborgs 1723 tryckta översättning
av Philips’ engelska bearbetning. 1746 uppfördes Knöppels översättning av
La Mottes Les Macchabées. Efter teaterns stängning 1753 trycktes ännu några
stycken såsom Racines Mitridath (1759) samt Voltaires Mort de César (1764) och
Socrates (1770). För tragedier var publikens smak tydligen ännu ej tillräckligt
fin, och man föredrog därför de mera lättfattliga lustspelen. Sitt hem hade
den franska tragedien däremot på hovteatern[1].
Hesselius.
Efter Dalin gjordes visserligen några få försök att skapa en svensk tragedi.
De äro dock alla tämligen misslyckade och stå givet tillbaka för Brynilda. Så
uppfördes i slutet av 1740 Erick den nionde av Andreas Hesselius, som då var
engelsk språkmästare i Uppsala och som tyckes hava ämnat att förse teatern
med en mängd stycken, ty då Erick den nionde annonserades i Posttidningen
tillfogades: »Skulle denna pjäs, som man förmodar, vinna ett allmänt bifall, så
tänker auktoren med det första låta uppföra trenne andra, ur gamla svenska
historien tagne, kallade Ogn, Hergrim och Starkotter, som är första, andra och
tredje delen av Den omätteliga kärleken». Förmodligen kommo alla tre upp
på teatern, ty det sista stycket i trilogien, Starkotter, uppfördes verkligen i
mars 1741. Intetdera är dock tryckt, och det är ej heller ett femte drama av
Hesselius: Saul och Jonathan, som också spelades på Bollhuset. Ännu ett
stycke, en översättning av ett engelskt »heroic play», Wänskap och trohet i
döden eller den indianske printzessan Zaletta (1740), trycktes däremot, ehuru
det ej synes hava spelats. Men om dessa stycken gäller fortfarande det gamla
omdömet, att de äro så dåliga, att »endast den fastaste föresats kan göra en
genomläsning möjlig».
[1] På franska uppfördes dock, såsom vi sett, några tragedier på Bollhusteatern, så
tre av Racine och Voltaires Alzire.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0648.html
