Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hallman.
I slutet av 1741 var redan den svenska teaterns korta glansperiod till ända
och intresset för en svensk dramatik utslocknat. Några år därefter kom Lovisa
Ulrika till Sverige, och den franska hovteatern trädde nu i stället för den
svenska scenen. Under återstoden av frihetstiden skrevos väl några få svenska
tragedier, men för dramats utveckling blevo de utan betydelse. Författarna
voro för övrigt blott två. Den ene av dem var Johan Göstaf Hallman, som
på 1750-talet författade sorgespelet Erik och Waldemar, som dock varken
trycktes eller uppfördes. Syftet var icke estetiskt utan moraliskt och politiskt.
I dedikationen till prins Gustav skriver Hallman: »När man bliver varse i
denna skaldedikt, huru dumhet och envishet, högmod och äregirighet, arghet
och hämnd, svek och list befläckat purpurn och vanhedrat svenska tronen, ack,
hur lärer icke då Eders Kungl. Höghet sucka till himlen och bedja Gud
bevara sig och sina i eviga tider.» Den i dramat skildrade striden mellan konung
Birger och hans bröder skulle således vara en moralisk spegel för frihetstiden,
och som Sylwan visat upp, är stycket i själva verket en politisk pamflett riktad
mot Lovisa Ulrika, som i dramat uppträder såsom drottning Märta, »den stygga
lem, som detta onda gjort». Den nedriga drottningen blir till sist vanvettig
av samvetskval över sina brott, och dramat slutar med hennes utbrott:
Jag vet ej, vad jag vill!
Vem skall jag träta på? Månn’ någon Gud är till?
Vad Gud, vad evighet, vad samvete? Ack, fläder,
Ett kärnlöst prästeskri, en dikt, ett noll, ett väder!
Du hårda öde kom, skär av min levnads trå!
Min lindring väntar jag att i din grymhet få!
Låt med en skyndsam död mig nu ur slottet vika.
Se’n skall mitt spöke här i alla vinklar skrika.
Kung, krona, son och liv jag mer ej bryr mig om!
Förbannad var’ den stund, då jag till världen kom.
Skjöldebrand.
Såsom poet står Hallman betydligt över sin samtida, den
mångskrivande Eric Brander (1767 adlad Skjöldebrand). Såsom ung
författade han 1749 tragedien Cleopatra, som dock först tjugo år
därefter uppfördes av den Stenborgska truppen. Mellan åren 1753
och 1766 vistades han såsom svensk konsul i Algier. Vid
återkomsten tog han ånyo upp sin författarverksamhet och skrev 1767
Habor och Signild, som året därpå kom upp på Stenborgs teater;
1775 tryckte han ännu en tragedi, Aslög, som däremot icke synes
hava spelats. Såsom poet var Skjöldebrand redan för sin tid
gammalmodig, och hans Habor och Signild blev därför utsatt för en skarp
kritik av Olof Bergklint, en av denna tids mindre vitterlekare, om
vilken jag i ett annat sammanhang får tillfälle att tala. Recensionen
infördes i Kongl. bibliotekets tidningar om lärda saker (1767) och
gav anledning till en mycket livlig polemik, som har en viss
litteraturhistorisk betydelse. Bergklints recension är nämligen den första
litterära kritik vi hava. Dalin hade, såsom vi minnas, likställt kritik
med klander, nästan med smädeskriveri. Bergklint är den förste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0649.html
