Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utlandet och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stoft till Pantheon. I detta fall dömde samtiden dock orätt. Det
senare 1700-talets politiska radikalism stammar endast i ringa mån
från patriarken på Ferney, som alls icke var någon folkets vän, utan
hyste det djupaste förakt för massan. I stället går den franska
revolutionen, teoretiskt sett, tillbaka till Rousseau, författaren till
Contrat social. Voltaire hade dock så till vida sin andel i det stora
sammanbrottet, att han varit den, som först rivit ned auktoritetstron,
grundvalen för konungadömet med Guds nåde, och trots allt sitt
smicker åt Europas krönta huvuden var han en liberal aristokrat.
Om jakobinismen stammar från Rousseau, går girondismen i mycket
tillbaka till Voltaire. Och samma motsättning, som vi i Frankrike
finna mellan Voltaire och Rousseau, finna vi i Sverige mellan
Kellgren och Thorild. Båda hälsa med hänförelse den franska
revolutionen, men tonfallet är alldeles olika. Den ene är
girondisten, den andre jakobinen. Mest betydde Voltaires religiösa
insats, och den hänförelse, som samtiden hyste för honom, avsåg
i främsta rummet aposteln för tolerans samt den ständigt vakne
kämpen mot vidskepelse och övertro. Det var framför allt ur denna
synpunkt, som han fick betydelse för den svenska kulturen. Å den
andra sidan var Voltaires egen religiösa ståndpunkt ganska oklar.
Egentligen var han blott negativ, kunde med en överlägsen talang
nedhåna kristendomen och religionen över huvud, men någon positiv
ståndpunkt hade han knappast. Den svaga deism, på vilken han
ansåg sig böra hålla, var ytterst dimmig, på sin höjd en tro att,
ej en tro på, den var blottad på all religiös känsla, och hans
efterföljare kommo därför till ganska olika resultat. Den materialism,
i vilken de längst gående såsom Holbach hamnade, hade dock i
Sverige föga resonans, och i stället finner man hos upplysningens
svenska representanter reflexer från en åskådning, vars högstämda
idealism stod i en bestämd motsats till Voltaires jordbundna syn
på livet. Ytterst stammar denna idealism från den engelske tänkaren
Shaftesbury, vars filosofi egentligen först nu, under 1700-talets senare
hälft, blev mera allmänt känd. Shaftesbury var Lockes direkte och
personlige lärjunge. I Lockes filosofi fanns ett mystiskt, platonskt
inslag, som samtiden i regeln ej uppmärksammat, men som
Shaftesbury vidare utvecklat. Locke, som förnekat de »medfödda idéer»,
som för kartesianismen betytt så mycket, hade förbisett, att
människan, som visserligen icke ägde några medfödda klara idéer,
dock hade ett medfött instinktliv, och det var dettas betydelse,
som Shaftesbury framhöll. Vi hava drifter i motsatt riktning, egoistiska
och altruistiska, och det är i harmonien, i upphävandet av motsatsen
mellan bägge, som människolivets lycka ligger. Det är denna harmoni,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
