Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Utlandet och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som vi kalla dygd, och dygdens högsta uttryck är entusiasmen,
hänförelsen, som är drivkraften för allt stort inom människolivet. Denna
tanke går igen såväl hos Thorild som hos Kellgren och ger den
senares »upplysningsfilosofi» en helt annan klangfärg, än den haft
hos Voltaire.
Upplysningens estetik.
Voltaire var också 1700-talets estetiska orakel, och här trodde
han sig förfäkta Boileaus smaklära.[1] Så till vida var detta riktigt,
att också han var en genomförd rationalist. För honom liksom för
Descartes och Boileau var förnuftet — för att citera Martin Lamm —
»något överindividuellt, något i alla tidsåldrar och alla zoner lika
och bestående. Hur mycket människor än variera i böjelser, seder
och levnadssätt, överensstämma de dock alla därigenom, att de
utrustats med ett likartat förnuft. Antikens människa och den
moderna, kulturindividen och vilden, alla måste de i samma mån,
som de begagna sig av sitt förnuft, tvingas att komma till samma
slutsatser. Det är på denna grundsats klassicismen bygger sin lära
om en enda, allmängiltig, på det allrådande förnuftet grundad smak.
Den måste leda till ett medvetet bortseende från de individuella
olikheterna. Den måste i dikten komma att skapa allmänmänskliga
typer av den art, som vi möta i klassicismens skapelser.» Detta är
uPplysningens människotyp, som särskilt kan iakttagas inom dramat,
i Frankrike såväl som i Sverige, hos Voltaire och hos Leopold.
Men mot denna abstrakta, rationalistiska människotyp arbetar sig
nu en annan fram, en allt mer och mer individuellt nyanserad. För
den äldre uppfattningen hade människan blott varit ett
förståndsväsen, för den nyare blev hon ett väsen med instinkter, drifter,
känslor, påverkad av arvet, av miljöen, av sensationer, bestämd mera
av irrationella än av rationella faktorer. Denna nya människotyp
har många fäder, och en bland dem var Montesquieu.
Montesquieus insats.
Hans Esprit des lois kom ut 1748, och i detta arbete framlade
han sin berömda klimatlära, som fick en så stor betydelse icke blott
för historieskrivningen utan ock för skönlitteraturen. Folken äro,
såsom han här utvecklar, starkt beroende av de fysiska förhållanden,
under vilka de leva. Ett kallt klimat skapar en annan människoras
än ett varmt. De nordiska folken, som ha att kämpa mot en hård
och karg natur, få mera viljekraft än de, som leva under ett
förslappande tropiskt luftstreck. De bli modigare, mera stridslystna,
de ha mindre livliga sensationer, men en starkare frihetskärlek —
en observation, som redan Gyllenborg tillgodogjort sig i
Vinterkvädet. Denna tanke, som sedan skulle få så stor betydelse för
[1] Här avses den gamle Voltaire. Den unge hade däremot uppträtt emot Boileaus
regeltvång och förfäktat geniets frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0221.html
