Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romantikens egentliga väsen. Den hade vuxit fram ur hans grubbel
över Erosproblemet, ur kampen mellan hans brännande sensualism
och hans högtflygande idealism.
Motsatsen mellan rokoko och romantik, mellan honom och
Kellgren kommer särskilt här fram. Över Kellgrens kärleksdikter vilar
aldrig någon haut goût av synd, utan hans Aspasie kringsvärmas av
glada amoriner, som aldrig lidit av någon munkmoral. Väl kan han
känna det intiga i dessa liaisons sensuelles, men asket blir han aldrig,
icke ens i Nya skapelsen, då han besjunger en kärlek av högre art.
Det, som däremot ger Stagnelius’ erotik dess färg, är just dess känsla
av synd. Den har något av opierusets bedövande, vällustfyllda
narkos, den blir en lidelse, som ej ens avgrundens smärtor kunna stävja,
men som genom dem får en nästan ökad intensitet, så att — rent
orientaliskt — högsta smärta och högsta vällust flyta samman i ett
vilt sinnesrus eller en ursinnig askes. Det är denna orientalism, som
ligger bakom mytvärlden i Stagnelius’ nu skrivna dikter. Från det
högsta urväsendet utströmmar äonernas värld, Pleroma, där
människosjälen i preexistensen haft sitt hem. Ur denna har Anima, själen,
genom syndafallet sjunkit ned i materiens värld, där hon hålles fången
hos Demiurgen, vilken i dikten Se blomman! skildras såsom en
orientalisk sultan i sitt harem:
Ett moriskt glänsande Alhambra
Den stolta kungaborgen är.
I valvet sväva moln av ambra,
Och guldet tak och väggar klär.
Kvicksilvrets forsande kaskader
Tas där i jaspisbäcken mot,
Och under skinande arkader
Bär yppig mosaik din fot.
Där tronar sonen av den häxa,
O arma! som förtrollat dig.
I bergens natt hans ådror växa —
Järnmänniska han kallar sig.
O, vänd ditt öga från sultanen.
Hans dräkt är som en morgon klar,
Tolv stjärnor glimma i turbanen,
Sju kungar dra hans segerchar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
