Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
atmosfären i den värld, Stagnelius skapat, den narkotiskt verkande
haremsluften, alla de vällustens retelser, som hålla Anima fången. I spetsen
för samlingen har han satt dikten Kärleken, i vilken han i samma
färgmättade språk utvecklar den nya Erosmystik, som han skapat.
Alltets livsprincip är ljuset. Kärleken till ljuset glöder hos varje nerv av
jordens kropp, i dalens rosor och i fjärilns vingar. När åter solen
sjunker ner bak bergen, tystnar jublet, bleknar rosenfärgen, slutes
blommans kalk. Hos människan blir denna kärlek till ljuset en
dragning till det sköna. »Skönast dock i alltet kvinnan är.» Hon föddes
sist ur jordens moderssköte, och från den stunden föder icke jorden
mera. Kärleken till henne är den rika källan till fröjd och smärta,
till allt det stora, mänskolynnet föder, till varje bragd, till varje drag
av snille, till skaldens dikter, till konstnärens skapelser. Vad söker
då denna allmaktsflamma, till vad rymder syftar detta vilda, eviga
begär? Här, i den ändliga tillvaron, kan detta aldrig mättas.
Evigt målet viker,
Varje dag din spända väntan sviker,
Gäckad med en diktad himlarand.
Fåfängt så mot drömda kärleksfröjder
Sväva vi kring dalar och kring höjder:
Evigt, evigt vinkar idealet,
Aldrig, aldrig räcker det sin hand.
Varje glansbild i din levnads töcken
Själens vålnad är i rummets öcken,
Av ditt bättre själv ett brutet skimmer,
Gycklande på tidens svarta grund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
