Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jätten Finn hör onekligen till Tegnérs mera betydande dikter. Den
kallas »romans», men erinrar till sin form alls icke om våra folkvisor,
vilka just vid denna tid började bliva populära, och med »romans»
menade Tegnér nog blott, att dikten behandlade ett romantiskt ämne,
en gammal medeltidssägen. Snarast är Jätten Finn en skämtsaga i
samma stil som Oxenstiernas Disa, ehuru med ett kraftigare inslag
av verklig romantik, av en vida bättre »nyromantisk ironi», än vad
nyromantikerna själva kunde åstadkomma. Den andra dikten Gerda,
av vilken blott den första sången skrevs av den friske skalden, har
samma från Byron lånade form som Axel, och här har Tegnérs
intresse tydligen varit målningen av prakten i bergets salar och vid
Lundadomens invigning, ty någon egentlig handling innehåller sången
icke, lika litet som någon teckning av karaktärerna. Men den är
fylld av en starkare romantik än eljes hos Tegnér, och han slösar
med färger och ädelstenar nästan lika mycket som Atterbom och
Stagnelius. Om man undantar de fyra sista verserna saknas den
halvt ironiska berättartonen i Jätten Finn, skalden har ryckts med
av det romantiska ämnet samt röjer också — egendomligt nog —
ett visst svärmeri för den katolska kyrkan, vilket nästan erinrar om
nyromantikernas. Den tredje dikten i Helgonabacken skulle heta
Saxos ring, och det var med den, som han på 1820-talet tänkte
avsluta cykeln. Att döma av den senare bearbetningen var själva
innehållet ytterst magert: Saxo ger Gerda en ring, den borttappas, ligger
700 år i jorden, återfinnes och bäres en tid av Tegnér, men förloras
åter. Måhända hade Tegnér tänkt sig en dikt i samma stil som
Oehlenschlägers Guldhornene. Hans intresse anknöt sig tydligen även
här till detaljmålningen, och i de fyra strofer, som han skrev på
1820-talet, är denna rent ypperlig. Det är Rydbergs I klostercellen, som
här förebådas:
Stjärnor blicka ner på slätten. Trägen i klostercell
Sitter Saxo vid sin lampa, långt i den sena kväll.
Gamla runobalkar ligga strödda på ekebord,
Men i romarspråket skrev han sagan om väldig Nord.
Bispen står bakom och läser, glädes åt skön latin,
Och ur drivna silverkannan bjuder han ädelt vin.
Gerda sitter med och lyssnar, vitter i vittert lag,
Gillar sagan, men för sången vill hon fornyrdalag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
