Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Saxo är stoft och Absalon själv och Gerda desslikes,
Själv av de murar, hon byggt, står ej ruinen en gång.
Därefter skulle han tydligen hava övergått till att tala om sina
egna Lundaminnen samt förmodligen till en hyllning åt sin ungdoms
och mannaålders vänner. Men denna dikt tyckes aldrig hava blivit
utförd.
Tegnérs sjuklighet.
Utan tvivel var det något, som brustit hos Tegnér, då han lämnade Lund.
Hans brev voro väl även under de år, som närmast följde, lika spirituella som
förut, men de hava en underton av vemod, som blir allt starkare ju längre det
lider fram i tiden. Sjukdomsanfallen blevo också allt tätare. När jag — skrev
han till Martina von Schwerin — »i början av augusti (1826) kom ifrån Varberg,
sjuknade jag och var i tre veckor sängliggande... I juldagarna sjuknade jag och
var nästan hela januari månad sängliggande av en remittent feber, som höll på att
övergå till nervös. Icke heller ha under hela tiden de gamla svartalferna i mitt
bröst varit overksamma, utan spökat som oftast med ett svårmod, en tungsinthet,
den jag bör så mycket mera frukta, som jag nu mera ej kan tillskriva den några
gamla, längesen förbleknade griller.» 1828 var han väl bättre, ehuru han då led
av »en ganska plågsam reumatism». Vid julen 1830 blev han åter sjuk. Det
vore väl — skrev han till Wingård — »om jag kunde sätta tro till din mening,
att det endast är reumatism, som plågat mig. Men beklagligen är det ej så.
För leversjuka har jag icke blott doktorernas attestatum, utan även, vad som är
vida säkrare, min egen känsla i levern att åberopa... Ännu vidare och säkrare
bestyrkes det ondas beskaffenhet av en överdriven retlighet i lynnet och
dessemellan en nedslagenhet och tungsinthet, som fordom varit mig främmande.»
Själva de kroppsliga plågorna gåvo sig väl, ehuru den psykiska depressionen
dröjde kvar. 1832 återkommo de med förnyad styrka: »Min redan gamla
leversjuka har nu mera deciderat sig till gallsten, varav jag i mer än två månader
varit sängliggande. För närvarande (augusti) kan jag väl vara uppe, även stundom
gå ut, men kan dock ingalunda anse mig återställd.» För att söka bot företog
han 1833 en resa till Karlsbad, utan att denna kur dock ledde till förbättring.
Jag skulle — skrev han i slutet av året till Lagerlöf — »vara fullkomligt nöjd med
mitt öde, om icke min sjukdom och i synnerhet dess inverkan på mitt lynne så
ofta förmörkade min levnad. Denna sjukdom, som sitter i levern och övergått till
gallsten, är hos mig redan mångårig, ehuru den först i senare år blivit utbildad. I
början förgingo flera år mellan vart anfall, och om jag eller doktorerna då vetat,
vari det onda bestod, hade det kanske kunnat botas. Nu är det fixerat och blir
otvivelaktigt förr eller senare min död. Sistlidne sommar, nämligen 1832, hade
jag 5 eller 6 särskilta anfall, av vilka några voro så våldsamma, att man
tvivlade på mitt vederfående... Men utom detta rent fysikaliska onda verkar även
denna, liksom alla leversjukdomar, högst olyckligt på lynnet. Den medför en
nedslagenhet, en förstämning, men därjämte en retlighet, som gör patienten odräglig
både för sig och andra. När denna Saulsande kominer över mig, känner jag ofta
en obeskrivlig bitterhet, som ingenting tål, ingenting skonar varken i himmelen
eller på jorden. Den ger sig hos mig vanligtvis luft genom människofientliga
reflexioner, sarkasmer och infall, som knappt äro sagda eller nedskrivna, innan jag
ångrar dem, men då är det för sent.» Sjukdomen utvecklade sig också till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0723.html
