Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Esmeralda. Liksom dessa är hon ett instinkt- och naturväsen — en
inom den samtida romantiska litteraturen ingalunda sällsynt gestalt.
Uppslaget hade givits av Goethes Mignon, och inom den tyska litte-
raturen möta vi sedan Fouqués Undine samt Kleists Käthchen von
Heilbronn, inom den engelska Fenella i Scotts Peveril of the Peak,
och Almquist själv hade ju redan förut i Amorina skapat ett dylikt
naturväsen. Men Tintomara är något nytt, även om Almquist fått
uppslagen från Mignon, Fenella och Esmeralda.
Det konstitutiva för Tintomara är, att hon är androgyn ■— varken
man eller kvinna eller bådadera, ett väsen som står över den mänsk-
liga könsskillnaden. Innan hon själv uppträder i romanen, introdu-
ceras hon (i den fjärde boken) för läsaren genom ett samtal mellan
tvenne kirurger. Man har trott — säger den ene — »att människan
ursprungligen blott skapades till människa, icke man och ej kvinna,
utan rätt och slätt människa. Förstår ni, min vän? Jag vet likväl
icke, om med androgyn bör förstås en varelse, som är ingendera
könet eller bäggedera:» Själv är han mest böjd för det senare alter-
nativet, och androgynen var således en varelse, »som aldrig behövde
sucka, tråna, förgås av saknad eller längtan efter en annan’, som ej
vore fången under kärlekens behov, glädje eller kval. De gamle,
som med androgyn tänkte sig ett så fullständigt, självtillräckligt, i
deras tanke gudasällt väsende, tilläde, att det var just människans
fall — eller åtminstone en integrerande del av fallet — då människo-
väsendet klövs itu, föll sönder i tvenne kön, vilkas öde skulle bli att
till ve eller väl jaga varann oupphörligt. Genom den ursprungligen
eniga människovarelsens söndrande, så att den i stället för en sfär
blev tvenne hemisfärer, två slags varelser, man och kvinna — däri-
genom, min vän, uppkom väl möjligheten av kärlek (Eros), men också
av tvist (Eris).» Romanen åskådliggör detta. Tintomara är själv
fullkomligt oberörd av kärleken, älskar ingen, men alla förälska sig i
henne, män och kvinnor, och de båda kirurgernas samtal börjar med
en katalog på alla, som av olycklig kärlek till den gåtfulla varelsen
begått självmord — kapten Mannerhjelm, som »under raseri slukat
en pärla, som han en afton tagit ur denna siréns hår», unga Heden-
sköld, den rike, firade Severin Nichols, fröken Josephine R., som
»tagit gift i ett glas rose. Hovfröken, grevinnan Amelie S. har länge
varit i det tillstånd, att man vakar över alla hennes företag, och de
räcka säkert ej länge. Allas beundran, Sara N., har redan upphört
att andas.» I romanens fortsättning förälska sig de bägge systrarna
Adolfine och Amanda i henne, likaså deras forna älskare. De bägge
systrarna bli vansinniga, och Ferdinand mördar sin vän Clas Henrik.
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
