Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tintomara är emellertid icke blott androgyn. Man kunde även
kalla henne ett djur, och här vända paradoxerna i Gudahataren till-
baka. Varför — frågar kirurgen •— skulle det djuriska, naturiska vara
så gement? »Det djuriska, som står under oss i de flesta fall, står
dock över människan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom otaliga
stridigheter äro oense inom oss själva. Det djuriska sättet att vara,
instinktlivet, visar den harmoniskt intagande bilden av en hög enig-
het med sig själv. Ni har väl hört mystikernas tanke om animal
coeleste? Människans strävande, påstår man, skall verkligen vara att
till sluts bliva natur igen, att bliva liksom ett djur.» Ett dylikt ani-
mal coeleste är Tintomara, och då Almquist skickade sin bok till
Atterbom, skrev han: »Den mystiska idéen om animal coeleste eller
människan, icke naturisk eller djurisk i vanlig låg mening, utan som
ovan bildningens strider född till natur och enhet med sig själv i
himmelsk mening •— en sådan föresvävning har visat sig för min själ.
Den är måhända hednisk mitt upp i vår kristliga bildning; därföre är
ock den av mig målade personen en hedning mitt upp i vårt krist-
nade tidevarv.»
Denna fantasi om androgynen såsom människans ursprungliga och
högre väsen återgår till Platons dialog Symposion, upptogs sedan av
renässansens mystiska spekulation, särskilt av Böhme, och spelade in
även i nyromantiken, särskilt hos Friedrich Schlegel och Franz von
Baader. För Schelling var den högsta livsformen en förening av ande
och natur, och det var denna förening, som Tintomara, detta animal
coeleste, representerade. Hon står alldeles utanför den samtida civi-
lisationen och är fullkomligt oberörd av dess religion och moral. Hon
är ett teaterbarn, dotter till den bekante Munck och en dansös Clara,
hon har aldrig blivit döpt, har därför aldrig fått ett namn — ty
Azouras Lazuli Tintomara äro blott namn på de roller, i vilka hon
uppträtt — hon har aldrig hört talas om religion, aldrig varit i en
kyrka, vet ej ens, vem Frälsaren är. Några vidskepliga föreställ-
ningar har hon heller icke — hon står alldeles utanför all religiös
föreställningsvärld och kan därför knappt sägas vara ens en hedning.
I det fallet äro hon och Amorina varandras motsatser. I en annan
punkt stå de varandra närmare. Tintomara är nämligen också full-
komligt främmande för de allmänna moralbegreppen. Så känner hon
icke skillnad på mitt och ditt, ehuru hon därför ingalunda är klep-
toman, ty någon böjelse att stjäla har hon icke; hon anser det blott
naturligt, att man tar, vad man behöver, och för egen del tar hon
egentligen ingenting, utan mest för andras. Hennes mor hade önskat
att få se drottningens juvelsmycke, och hon, som hade tillgång till
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
