Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bianca kan ej förmås därtill: han var skön, fruktansvärd och dunkel,
»farlig, ack, men älskansvärd». Tvisten om Don Juan blir allt liv-
ligare, och till slut utropar Donna Bianca: »Dig, du skändlige, dig
svär jag dyrt, att dig, just dig jag hatar!» Så lyfter Anselmo kapu-
schongen, som dolt hans anlete, och Donna Bianca utropar: »Gud!
O svarta sol — Donjuán!» Därmed slutar stycket. Förföraren Don
Juan hade ångrat sitt syndfulla liv, gått i kloster och såsom penitens
ålagt sig att förmå alla de kvinnor, han förfört, att i stället hata
honom. Denna föreställning om hatet såsom en lämplig penitens
för begångna synder vänder också tillbaka i Almquists novell Må-
laren. Men även om man i allmänhet skulle godtaga denna fantasi,
kan den ej tillämpas på fallet Don Juan, ty Donna Bianca älskar fort-
farande sin förförare och säger sig hata hans belackare. Att denne
befinnes vara Don Juan själv, gör ingenting till saken, och det var
därför ganska klokt av Almquist att sluta stycket just med denna
upptäckt. Fortsättningen skulle utan tvivel hava blivit, att Donna
Bianca fallit i Anselmo-Juans armar. Atterbom — som förklarade
Ramido Marinesco för ett skaldeverk, som höjde sig »vida över det
mesta av vad Sveriges nyare vitterhet frambragt» — kunde likväl
ej underlåta att stämpla denna penitens såsom »ett hokuspokus, ett
taskspeleri». För övrigt — anmärker han med rätta •— skulle Don
Juan hava behövt Metusalems mångdubbla ålder, om han, såsom han
uppgiver, hos alla de ett tusen och tre skulle underkasta sig samma
botgöring, som han ålagt sig för Donna Biancas skull. Av Don Juan
penitente lyckades Almquist således knappt göra något.
Sannolikt var det aldrig Almquists mening att få Ramido Marinesco
upp på scenen, och i varje fall är stycket alls icke dramatiskt. Sig-
nora Luna är däremot ett verkligt drama, det nog mest betydande
under denna tid.1 Enligt Almquists egen uppgift var dock ej heller
Signora Luna skriven för teatern. Jag har kallat detta stycke —
skriver han — »ett drama, icke i mening att vara en teaterpjäs eller
att uppföras, utan såsom en följd av tavlor, av scener, av situationer,
i vilka de handlande personernas karaktärer dramatiskt röja sig, ut-
vecklas allt mer och framstå i händelserna». Stycket var således
blott avsett att vara ett läsedrama, och veterligen gjorde Almquist
icke något försök att få det spelat. Detta skulle nog heller icke hava
lyckats, ty som vi från det föregående minnas (sid. 96), var Kungl.
teatern, huvudstadens enda, före 1842 ytterst konservativ i valet av
1 Det skrevs antagligen i slutet av 1834, ty redan i början av nästa år kunde Alm-
quist skicka manuskriptet till Atterbom. Tryckt blev det i sjunde bandet av Törnrosens
bok, som kom ut i slutet av 1835.
Signora
Luna.
20 —30113. Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. VI. 305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
