Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
repertoar. Hade emellertid Signora Luna 1835 kommit upp på scenen,
hade denna representation möjligen framkallat ett genombrott. Sig-
nora Luna är nämligen en genomfört nyromantisk »drame» i Victor
Hugos stil, två år äldre än Beskows så mycket tamare Birger och
hans ätt, och liksom Hernani bildat epok i det franska dramats historia,
hade möjligen Signora Luna kunnat göra det i det svenska. Nu
gick stycket både i teaterns och i dramats historia tämligen spårlöst
förbi.
Victor Hugo hade älskat gravvalv, kyrkor i nattbelysning, fängelse-
hålor, lönnmord, oublietter o. d. Allt detta finnes hos Almquist,
som t. o. m. överbjuder Hugo i bisarreri. Man behöver blott läsa
den första scenen för att få färgtonen till det hela: »Palermo utanför
kyrkan la Martorana och de furstliga gravkoren.1 Natt. Ett svagt
och brutet sken emellan skyarna kastar så mycken dager över kyrko-
gården, att tvenne personer synas stående vid ingången till ett högt
gravkor, vars pelare av antik arkitektur framskjuta ifrån själva kyr-
kans marmorvägg. Den ene av dem bär en rik, furstlig dräkt och
hjälm på huvudet. Den andre står framför honom i lång svepning.»
Scenen upptages av följande dialog mellan de tvenne: »När dog du?
— säg fort!» »I natt, klockan tu.» »Var dog du? Säg snabbt!»
»I Mantis kapell.» »Hur dog du? Säg högt!» »För Brintos stilett.»
»Gå in i din grav tillbaka igen.» »Jag ryser — och går igen i min
grav.» Efter denna spelöppning har man onekligen fått atmosfären
för den följande handlingen. Denna atmosfär var den franska nyro-
mantikens. Både i karaktärsteckningen och i den dramatiska byggnaden
har Almquist här anslutit sig till Victor Hugo. Ehuru händelserna
tilldraga sig på Sicilien, möta vi samma spanska färgton som hos
Victor Hugo, samma starka effekter, samma dramatiska spänning; det
finnes ej en enda död punkt i dramat, utan varje scen är laddad
med handling. Det ena avslöjandet följer på det andra — överras-
kande, men icke utan romantisk konsekvens.
Före dramats början ligger en lång förhistoria, med vilken läsaren blott steg
för steg blir bekant. Den muhammedanske sjörövaren Moharrem hade hört en
kristen skald förkunna, att ingen kristen flicka skulle kunna förälska sig i en
saracen, och han hade beslutat att vederlägga honom. På Sardinien bortrövar
han —■ med hennes goda minne ■— den sköna Antonia Luna, som drabbas av
faderns förbannelse: inom tre år skulle hon slås med blindhet. Signora Luna
följer med Moharrem på hans sjörövarfärder, föder honom en son och en dotter,
1 De furstliga gravarna befinna sig i domen, ej i Martorana. Men det är ganska
betecknande för Ahnquists förkärlek för vackert klingande namn, att han gjorde denna
omplacering.
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
