Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fryxell och historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tida vetenskapliga hävdateckningen. Den populära historieskrivningen
däremot faller inom litteraturhistorien i vanlig mening; en dylik skild-
ring läses ju nästan såsom en roman, och idéinnehållet verkar kanske
kraftigare, än om det skulle hava inlagts i en diktad berättelse. Ett
exempel är lätt funnet: Strindberg. Av alla svenska författare under
efterromantiken har ingen haft en tillnärmelsevis så stor betydelse
för honom som den populära historieskrivningens mästare: Anders
Fryxell. Kapitlet om historieskrivningen bildar därför den naturliga
övergången till Strindbergstiden.
Vi vända oss först till den vetenskapliga riktningen. Samma år, 1834, som Strinn-
det andra bandet av Geijers Svenska folkets historia utkom, fick den intresserade holm,
i sin hand första bandet av ett annat stort historiskt arbete, Anders Magnus
Strinnholms Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider. Det var
anlagt efter en betydligt större måttstock än Geijers. Enligt planen skulle det
omfatta icke mindre än tolv band. Med de fem band, som utkommo, hann för-
fattaren dock ej längre än till 1319 och hade således ej kommit ens så långt
som Geijer i det första bandet, vilket gick ända fram till Gustav Vasas tid.
Strinnholms historia är emellertid ett högst betydande arbete. Visserligen äro de
två första delarna, där han ännu laborerar med sagohistorien, numera alldeles för-
åldrade, men de tre sista, som behandla den äldre medeltiden, äro ännu den full-
ständigaste framställning, vi hava av detta tidsskedes historia. Det material, som
då stod forskaren till buds, behärskar han, och hans källkritik är sund. Någon
medryckande framställning har han emellertid icke, ej heller någon särskild idé-
rikedom, och det var därför naturligt, att hans arbete blott uppmärksammades
inom fackkretsar, inom vilka det fortfarande är högt skattat på grund av dess
rikedom på uppgifter.
För den svenska hävdateckningens utveckling i vetenskaplig rikt- F. F. Carl-
ning betydde därför Geijers efterträdare såsom historiarum professor, son’
Fredrik Ferdinand Carlson, vida mera, och med en viss rätt kan man
säga, att den senare generationen av svenska historieskrivare, medel-
bart eller omedelbart, snarare äro hans lärjungar än Geijers. Därvid
får man dock icke glömma, att Carlson fick arbeta under vida lyck-
ligare förhållanden än Geijer, vilken såsom professor i Uppsala sak-
nade den nödiga tillgången till Stockholmsarkiven och vars tid upp-
togs av föreläsningar och tentamina. Carlson, som var född 1811,
blev redan vid tjugotvå års ålder promoverad såsom ultimus och
kunde kort därefter, 1834—1836, företaga en tvåårig utländsk studie-
resa, under vilken han ett halvår kom att vistas i Berlin, där han
blev lärjunge till den moderna historieskrivningens fader, Leopold
Ranke. Ranke hade då fullkomligt brutit med den romantiska, mera
filosofiska och konstruerande historieskrivning, för vilken Geijer hos
oss varit den mest betydande representanten, ehuru han just i Svenska
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
